"Våldtäkt är norm", säger Anneka Van Voudenberg till CBS i ett uppmärksammat reportage om sexualiserat våld i Kongo.
Van Voudenberg forskar om Kongo för Human Rights Watch och berättar att det sexualiserade våldet här skiljer sig från andra konflikthärdar.
I Kongo är var tredje kvinna våldtagen. I vissa byar hela 90 procent. Offren är mellan tre och 75 år gamla.
Gruppvåldtäkter är mycket vanliga. De begås inför ögonen på anhöriga, som ofta tvingas delta. De som vägrar dödas. Vanligt är också att våldtagna får sina underliv förstörda av gevärsskott, glasskärvor och knivar.
Men de får "bara" skador som de inte dör av. För syftet med det sexualiserade våldet är inte att döda - utan att förgöra familjer, byar och samhällen. Våldtäktsoffren förskjuts av sina familjer, som splittras. Männen kan inte leva med att de inte kan försvara sina kvinnor och sticker. Många våldtagna blir gravida eller smittas med hiv. De som får sina underliv massakrerade får leva med ytterligare en skam; lukten av en människa som inte kan kontrollera urin och avföring.
Det är inte för inte som Kongo brukar kallas helvetet på jorden för kvinnor. Även om sexualiserat våld förekommer i nästan alla väpnade konflikter.
Men det som utmärker Kongo är omfattningen, brutaliteten och systematiken.
Ändå har det talats tyst i Sverige och västvärlden om Kongo. I alla fall fram tills nu.
I går tog grundaren av Panzisjukhuset i Kongo, Denis Mukwege, emot Olof Palmepriset. Redan i höstas fick han FN:s stora pris för mänskliga rättigheter för sitt arbete med att hjälpa våldtagna kvinnor att - så gott det går - reparera deras söndertrasade underliv. Som Mukwege själv säger är han både gynekolog och kurator: De psykiska skador som följer med massvåldtäkter är lika stora som de fysiska.
Prisregnet över Mukwege riktar inte bara uppmärksamheten mot honom själv, som förtjänar all uppskattning. Det gör också att det sexualiserade våldet hamnar i politikens hetluft.
Och det går inte längre att blunda för att våldtäkter är ett vapen - inte bara en följd av väpnade konflikter.
Numera kan sexualiserat våld vara krigsförbrytelse, folkmord och brott mot mänskligheten. Det slog FN:s säkerhetsråd fast i en resolution förra sommaren.
Det är ett steg i rätt riktning eftersom det sexualiserade våldet likställs med annat väpnat våld. Men att FN kan ställa de som begår de systematiska våldtäkterna till svars löser inte den konflikt som har lamslagit Kongo i över ett decennium. Och som har blossat upp igen i östra Kongo, där Mukweges sjukhus ligger.
Konflikten är den dödligaste sedan andra världskriget. Fler har dött i Kongo än i Irak, Afghanistan och Darfur tillsammans. Rättsväsendet och det civila samhället har raserats, vilket begränsar FN:s möjligheter att bekämpa det sexualiserade våldet.
Förhoppningsvis leder uppmärksamheten som nu riktas mot Kongo till att omvärlden engagerar sig. För en lösning av konflikten. För att Kongos kvinnor ska kunna känna sig tryggare än i dag.