Nu går det inte att säga något annat. Den borgerliga alliansen har fått prob-lem. När "vanliga" opinionsinstitut pekar på att de borgerliga partierna tappar sympatisörer är det en sak. Men när SCB presenterar sina resultat, baserade på nästan 10 000 intervjuade, då är det ett faktum.
Nu är det inte frågan om katastrofsiffror. Alliansen leder fortfarande, men det är med ytterst liten marginal. Ett minne blott är den åttaprocentiga ledning som man uppnådde före hösten och som av valforskaren Sören Holmberg utnämndes till praktiskt taget ointaglig. Moderaterna har tappat och socialdemokraterna gått fram. Effekterna av katastrofkommissionen har inte hunnit fångas upp av SCB, men andra uppgifter har antytt att inte mycket har förändrats därav.
Så hur blev det så här? Tja, till en viss del får de borgerliga partierna skylla sig själva. Den energi de utstrålade under våren och sommaren fram till mötet i Bankaryd har uppenbart mattats av. Den form av dundrande, ihållande opposition som regeringen förtjänar har den inte besvärats av. I stället har socialdemokraterna hållit en kongress under vilken de enligt alla konstens regler har utlovat satsningar på väl utvalda väljargrupper. Och det är en konst de behärskar till fulländning.
Samtidigt noterar nog Göran Persson de varningssignaler SCB-undersökningen skickar även mot honom. Miljöpartiet befinner sig i osäkerhetsmarginalen runt fyraprocentsspärren och vänsterpartiet är snart där om deras trend fortsätter. Och skulle bara ett av dessa partier åka ur kan Persson med stor sannolikhet säga farväl till Rosenbad.
Moderaterna å sin sida försöker inte vifta undan siffrorna utan ser klart och nyktert på situationen: "Det kommer att vara väldigt jämnt fram till valet och krävas att vi jobbar stenhårt", säger partisekreteraren Sven-Otto Littorin. Och det är helt riktigt. Valet 2006 är en öppnare historia än på länge där ingen part kommer att vinna med mindre än att man går på högtryck ända in i mål.
En sak är dock säker: Den moderata strategin är i grunden riktig. Den borgerliga alliansens vägval likaså.
Man kan ha synpunkter på enskildheter i den politik de "nya moderaterna" har utmejslat under Fredrik Reinfeldts ledning, men i huvudsak är det ett både djärvt och realistiskt grepp man har tagit när man har avvisat systemskiftesstrategin mot en pragmatisk och eftertänksam välfärdspolitik. Det bästa betyget är den vånda med vilken socialdemokraterna har försökt hantera detta överraskande hot.
Och lika besvärande för socialdemokraterna har den borgerliga enigheten varit. Så hur frestande det än kan vara för enskilda borgerliga partier att styra in på enskilda spår bör de hålla ihop under hela färden mot valdagen. Att göra något annat vore det sämsta man kunde hitta på, ett historiskt misstag.
Problemet ligger inte i huvudstrategin, problemet ligger i att man inte har jobbat just så stenhårt som Littorin nu förutskickar att man kommer att göra.