Varje samhälle, hur modernt, öppet och reglerat det än är, har sina tysta överenskommelser om hur demokratin ska fungera. Överenskommelser som inte syns i paragrafer eller skrivningar, men som ändå finns.
Det handlar om samhällskontrakt. Samhällskontrakt som mot den traditionella statsvetenskapens gängse regler är osynliga, knappt erkända - men ändå nödvändiga för att det politiska systemet ska fungera optimalt.
I Sverige, liksom i några andra länder finns det till exempel en tyst överenskommelse, ett samhällskontrakt, om att högre militärer inte ska inneha tyngre förtroendeuppdrag. Under modern tid har man inte sett av några generaler i riksdagen. Inte för att de inte skulle få kandidera, det får de naturligtvis. De har lika stor rätt till det som alla andra. Men det anses helt enkelt inte passande. Det vet de om och därför avstår de. Utan knot eller dramatik.
Anledningen till denna demokratiska sed, eller vad det nu ska kallas, är att nittonhundratalet rymmer så många exempel på att militärmakt och politisk makt bör hållas isär.
Men samhällen förändras. Den svenska debatten handlar inte längre om militärens plats i det politiska systemet, om den nu någonsin har gjort det. I stället har en ny yrkesgrupp kommit att komplicera systemet - nämligen pr-konsulterna.
Politiska påtryckare, lobbyister och pr-konsulter har verkat länge i USA men har först nu kommit att bli ett etablerat inslag även i det svenska samhällslivet. Och frågan är om den svenska demokratin har hunnit anpassa sig till fenomenet.
Vad det handlar om är att intressegrupper - organisationer eller företag - köper samhällspåverkan genom att hyra in ett pr-företag för att säkra sina intressen. Det kan handla om ett lagförslag eller en subvention, någonstans är det ju där den politiska aktiviteten landar. Lobbyisterna ser till att den politiska viljan i frågan dras åt "rätt" håll.
Dessa konsulters lojaliteter har ifrågasatts när de har verkat i andra egenskaper än just konsulter. Till exempel när de har suttit som förment obundna kommentatorer i teve-soffor eller själva medverkat i teveproduktion. Men man har hittills inte synat deras roller som förtroendevalda. För flera är ju - och kommer att vara - politiskt aktiva och verkar inte bara för att påverka partier utifrån, utan även inifrån. Men då officiellt i en helt annan roll än konsultens.
Är detta okomplicerat? Nej det är det inte.
Är det passande? Nej, faktiskt inte. Och frågan är om det inte är dags att ersätta ett förlegat samhällskontrakt med ett mer tidsanpassat, modernt.
Ska verkligen inhyrda demokratipåverkare få ha förtroendeuppdrag? Ja, på pappret förstås. Alla har lika stor rätt att kandidera. Men de som är inhyrda för att påverka politiken och demokratin bör välja att avstå.