Beskedet är välkommet av flera skäl. Att i det knepiga parlamentariska läge som nu råder låta önskemålet om en stark rödgrön opposition väga tyngre än rikets väl vore direkt oansvarigt. Dessutom bäddar ett samarbete mellan regeringen och Miljöpartiet om flyktingpolitiken för en mindre restriktiv hållning om vilka flyktingar som ska få stanna i Sverige. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har kommit en bra bit på väg med att mjukna upp Socialdemokraternas hållning i asylfrågor. Den rödgröna överenskommelsen om flyktingpolitiken innebär bland annat en mindre restriktiv syn på vad som ska räknas som väpnad konflikt och svåra inre motsättningar i ett land. partierna är också överens om att mildra praxis i ärenden som rör barn och unga och lovar att inga fler apatiska barn ska avvisas från Sverige. Med tanke på den dåvarande socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmbergs cyniska uttalanden om apatiska flyktingbarn för några år sedan tyder det rödgröna förslaget på en markant attitydförändring inom S.
Paradoxalt nog kan alltså SD:s intåg i riksdagen bädda för en mer generös flyktingpolitik. En uppgörelse mellan regeringen och MP om flyktingpolitiken borde också vara den bästa metoden för att mota Olle i grind.
Men det tycker tydligen inte vänsterpartisten Kalle Larsson som i P1 Morgon igår uttryckte besvikelse över att miljöpartisterna är beredda att kompromissa bort den rödgröna flyktingpolitiken. Ett sådant förhållningssätt hjälper knappast asylsökande med hopp om att få en fristad i Sverige. MP är heller inte känt för att sälja sig billigt i förhandlingar. Därför finns det gott hopp om en liberalare flyktingpolitik i Sverige under kommande mandatperiod.
Nästa brännande uppgift är en blocköverskridande uppgörelse om Afghanistaninsatsen. Om SD och de rödgröna skulle gå emot regeringen och tvinga fram ett slutdatum för ett tillbakadragande av de svenska trupperna vore det inte bara ett nederlag för regeringen, utan också ett uttryck för bristande solidaritet med den afghanska befolkningen. Även här borde blockpolitiken kunna brytas upp, nu när Mona Sahlin inte längre behöver låta sig styras av Lars Ohly.
Förhoppningsvis kommer även S att ändra inställning i samarbetsfrågan. All energi får inte gå åt att slicka såren efter valförlusten. I flera stora frågor som behöver få en långsiktig lösning, framför allt energi-, utrikes- och skolpolitiken ligger S närmare alliansen än vad MP gör. Men istället för att sträcka ut en hand till Reinfeldt håller Sahlin fortfarande fast vid det orealistiska kravet på en majoritetsregering. Det är dags att samarbeta, Sahlin, för Sveriges bästa.