Det känns som valrörelse, sade Göran Persson där uppe i Norrland på något slags valturné. Men nu är det ju ett och ett halvt år till valet, så det är en speciell sorts kampanj det är frågan om. Det handlar inte om att vinna något utan snarare om att se till att inte försvinna. Persson är satt under stark press.
Partiet befinner sig i kris. Det ligger efter i opinionsmätningarna, det ligger efter i förtroendemätningarna och lider av inre konvulsioner eftersom en partiledardiskussion förs under ytan, trots att valrörelsen närmar sig. Persson är rejält ifrågasatt, både av svenska folket och av sina egna. Och, kanske mest oroande av allt: regeringen visar inga tecken på att kunna hantera arbetslösheten, valets viktigaste fråga. Persson nekar förstås till att Norrlands-turnén skall ses mot den bakgrunden, men typiskt nog förföljs han av just det påståendet.
Och trycket hårdnar. I går redovisades resultatet av en enkätundersökning som gjorts bland LO-förbundet Sekos avdelningsordförande. 62 procent av dem ville att Göran Persson skulle avgå. Det är alltså kärntrupper det handlar om. Huvudorsaken till missnöjet var enligt de tillfrågade Perssons oförmåga att göra något åt arbetslösheten.
Socialdemokraterna vet mycket väl att det är den största stötestenen. Sverige har en hygglig tillväxt och relativt goda siffror på flera områden inom ekonomin. Men arbetslösheten ligger fast som sten. Och om det är situationen nu, under relativt goda förhållanden, vad blir då inte fallet när vi så småningom går in i en lågkonjunktur?
I går släpptes uppgifter ur regeringens och stödpartiernas kommande budgetproposition. I dess finansplan målas kampen mot den öppna arbetslösheten i varma färger. Man beräknar att den kommer att sjunka från 5,5 procent till 5 procent i år. Nästa år kommer den sjunka till 4,4 procent och under andra halvåret -- som av en händelse till valet -- kommer den att vara nere på de 4 procent som Persson utlovat.
Men det som väntar är inte till-växtbefrämjande företagarpolitik. Det som väntar fram till valet är uppenbarligen arbetslöshetspolitik i dess sämsta bemärkelse. Det handlar om att hitta kreativa sätt att gömma de arbetslösa i åtgärder så att statistiken följer den snygga valvinnande linje som förutskickas i finansplanen.
För det är ju, märk väl, den öppna arbetslösheten det är frågan om. Inte den reella. Det var en infångande illustration till Perssons ansträngda läge när han under sin frejdiga Norrlandsturné tvingades konfronteras med LO-utredaren Hans Karlssons bedömning att den reella arbetslösheten i Sverige ligger på så höga tal som 20--25 procent. Persson intog den ganska aparta ståndpunkten att det bara finns ett slags arbetslöshet att bry sig om, och det är just den öppna på 5,5 procent.
Jojo. Försök bara. Men faktum är att socialdemokraterna har regerat i över ett decennium och runt en miljon människor som borde vara i arbete är det inte.