Efter rymningen från Mariefredsanstalten kräver de borgerliga partiledarna, med undantag för folkpartiledaren Lars Leijonborg, att justitieminister Thomas Bodström skall avgå. Leijonborg tycker däremot att frågan är för tidigt väckt, att det i rådande allvarliga läge känns futtigt med sådana politiska krav.
Lars Leijonborgs hållning är den riktiga just nu. Det är visserligen bra att de borgerliga har en offensiv inställning i allmänhet, att de har ambitionen att uppträda som en resolut opposition. Men denna taktik får samtidigt inte överdrivas, varje tillfälle i vad som alltför uppenbart framstår som ett politiskt spel måste inte gripas. Det viktiga är sakpolitiken.
Den senaste rymningen är i sig en dramatisk ny påminnelse om den ohållbara situationen för kriminalvården. Att generaldirektören Lena Häll Eriksson lämnat sin post -- på egen begäran eller möjligen efter order från regeringen -- är följdriktigt. Hon har alldeles uppenbart misslyckats med den operativa ledning som hon haft för kriminalvården.
Men samtidigt har general- direktören verkat inom de budgetmässiga ramar som regeringen fastställt. Och grundproblemet i svensk kriminalpolitik är att påfrestningarna på den har sprängt de hittillsvarande ekonomiska ramarna. På fem år har de intagna på fängelserna ökat med tretusen personer. Denna ökning har dock inte motsvarats av en tillräcklig ökning på personalsidan. Fängelserna är kort sagt överfulla, och resurserna otillräckliga.
Därmed är vågen av rymningar ytterst ett kvitto på ett politiskt misslyckande, på att regeringen inte gjort tillräckligt. Det skall de borgerliga partierna kraftfullt understryka. Men det förnyade kravet på Bodströms avgång riskerar däremot att bli kontraproduktivt. Sådana krav från en politisk opposition får nästan alltid till följd att ministrar snarare sitter säkrare. Dessutom kan Bodström vinna sympatier.
Nu räknar väl knappast de borgerliga med att deras krav verkligen kommer att leda till att Göran Persson avskedar Thomas Bodström, utan avsikten är att ta poäng i spelet.
Det som på sikt bättre kommer att gagna de borgerliga partierna vore dock att ta ett större grepp, att sätta regeringens misslyckande i fokus. Det är inte i första hand Bodström, utan Persson som skall bytas ut.
Samtidigt måste den borgerliga kritiken kompletteras med ett eget alternativ: inte bara kritik, utan också nya lösningar fordras.
Situationen i sig är ny: brottsligheten har både ökat och blivit mycket grövre. Hur ser den borgerliga strategin för att möta detta faktum ut? Att frågan kan komma att få betydelse i valet 2006 är nog ställt utom tvivel. Här har de borgerliga partierna en vinnande fråga. Det behövs ett skifte, bort från den socialdemokratiska släpp-häntheten.
Att det måste satsas mer pengar på kriminalvården är uppenbart. Men därutöver krävs också en annan hållning till brottslighet i allmänhet, som i sin förlängning kan verka preventivt. Lärdomar finns att hämta i till exempel staden New York, en gång svårt brottsdrabbad, där nolltolerans för även mindre förseelser inom bara några år lett till en dramatiskt minskad kriminalitet.
Känslan att Sverige är lite för naivt, att våra politiker och myndigheter inte förstått att vi står inför en ny sorts, tuffare kriminalitet är svår att värja sig för. Ett uppvaknande måste dock äga rum, innan allt blir ännu värre.