Ungefär 51 procent av alla svenskar arbetar ideellt, i till exempel idrottsföreningar och frivilligorganisationer. Så har det länge varit. Vad nytt är, är att allt fler av oss svenskar arbetar ideellt (informellt) helt utanför föreningslivet och på egen hand. Informellt arbete kan till exempel vara att hjälpa grannen med gräsklippning, passa ett syskonbarn eller hjälpa gamla mamma att duscha.
Detta har Eva Jeppsson Grassman, professor vid institutionen för tematisk utbildning och forskning vid Linköpings universitet, tillsammans med två andra forskare kommit fram till genom att intervjua 1 400 slumpvis utvalda personer.
Att allt fler svenskar säger sig utföra så kallat informellt arbete skulle till exempel kunna tyda på att vi är duktiga på att ta över en del av det arbete som tidigare utförts av den offentliga sektorn.
Eva Jeppsson Grassmans och hennes manliga kollegors befolkningsstudie visar även på en annan tydlig trend. De med ett aktivt liv engagerar sig mer än andra, och här har ett klassmönster också blivit synligt: De som har hög inkomst, utbildning och många aktiviteter arbetar mer ideellt än andra.
Högutbildade höginkomsttagare arbetar också generellt sett mer än låginkomsttagare med låg utbildning. Om denna grupp dessutom i allt större utsträckning även arbetar ideellt -- ja då borde resten av oss svenskar kunna göra det.
Vår välfärdsstat skulle alltså kunna krympa. Och vi skulle må bra av det. För den som ägnar fritid åt att hjälpa sina medmänniskor känner sig behövd, nyttig och viktig. Han eller hon får en känsla för solidaritet, och han eller hon är mindre benägen att hänfalla till kriminalitet.