Sagan om Saab startade med en bil för 60 år sedan. Början på slutet kom när jätten General Motors köpte ena halvan av tillverkningen och år 2000 blev ägare till hela Saab Automobile. Natten till onsdag, svensk tid, gav GM slutbeskedet att man vill sälja Saab så fort som möjligt - med hjälp av den svenska regeringen.
Näringsminister Maud Olofsson gillar inte att amerikanerna försöker dumpa Saab i svenska statens knä. Saab har inte levt upp till GM:s förväntningar och därför vill man skeppa tillbaka det därifrån det kom. "GM vill lämna Saab och skicka fakturan till Sveriges skattebetalare", uttrycker Olofsson det.
Hennes kritik är befogad och hon gör rätt i att säga nej till att gå in med skattepengar. Saab har knappt gått med vinst på 20 år - varför skulle det bli annorlunda i statlig ägo? Det vore helt enkelt en dumdristig affär. Fredrik Reinfeldt backar upp näringsministern, möjligen med blicken mot horisonten där ordförandeskapet i EU närmar sig. Statsministern har sagt sig vara orolig för de protektionistiska vindar som blåser på sina håll i Europa och det skulle rimma illa om Sverige agerar stöttepelare åt Saab och samtidigt kritiserar andra länders kryckpolitik.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy har hemmablint lagt fram ett stödpaket till de franska biltillverkarna med förbehållet att inga franska arbetare ska förlora jobbet. Dessutom har Sarkozy uttalat kravet att biltillverkningen ska ske inom Frankrikes gränser. Huruvida detta strider mot EU:s konkurrensregler är ännu inte klargjort. Men såväl EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, som EU-kommissionären för konkurrens, Neelie Kroes, har uttryckt kritik. EU-ordförandeskapet är inte dock Reinfeldts främsta skäl: Staten ska inte äga företag - särskilt inte förlustbringande sådana.
Det handlar inte om att inte bry sig om anställda på Saab i Trollhättan eller om underleverantörer. Men varför ska regeringen rädda just 4 000 Trollhättebors jobb och inte alla andras?
Saabs vd Jan-Åke Jonsson är förvånande nog optimistisk. Hans planer på ett oberoende företag låter något verklighetsfrämmande eftersom Saab är helt beroende av finansiell hjälp. En ny ägare är inte trolig. Nödlån för en rekonstruktion, som anhalt före en trolig konkurs, är mer realistiskt. Där kan viktig kompetens inom företaget tillvaratas. Regeringen ställer också upp med ett sådant nödlån - en betydligt vettigare lösning än konstgjord andning åt ett företag som läckt som ett såll de senaste två decennierna. Det finns faktiskt inget sentimentalt egenvärde i att hålla liv i Saab.
Mona Sahlin är inte förvånande av motsatt åsikt: "Vad ska man ha regeringar och politiken till om man inte i den här krisen försöker rädda och utveckla Saab?" Beskedet från S-ledaren är alltså att om hon vore statsminister skulle skattebetalarna tvingas köpa ett amerikanskägt bilföretag på bekostnad av svensk välfärd.