Moderaterna har visserligen signalerat att de kommer att stödja regeringens förslag till övergångsregler för invandringen från Östeuropa. Men det säger sig partiet göra under protest. "Jag är förbannad på regeringen", säger den moderate gruppledaren i riksdagen, Mikael Odenberg.
Han anklagar Göran Persson för att ha bedrivit ett utpräglat dubbelspel. Och det är förvisso sant. Regeringen motsatte sig länge konsekvent alla tankar på övergångsregler, samtidigt som den beredde marken för just dessa.
Men det är å andra sidan många fler som bedriver dubbelspel, inte minst moderaterna själva som motsätter sig övergångsregler, men likväl går med på dem, till synes under protest. Denna dubbelhet förtjänar att redas ut. Den har nämligen sin grund i två olika moderata politiska målsättningar, som inte kan uppnås samtidigt.
Att moderaterna nu förefaller beredda att gå regeringen till mötes beror på att de inser riskerna med att utmana en stor väljaropinion. Det är många som är oroliga för att välfärdssystemen skall exploateras, och den opinionen har inte heller moderaterna råd att göra sig ovän med i dagsläget.
Att moderaterna sedan egentligen vill ha fri invandring från Östeuropa - liksom över huvud taget -- har att göra med partiets välfärdspolitiska agenda.
"Man bör undvika övergångsregler, men det skulle kräva en del reformer", säger gruppledaren Odenberg. Det är i själva verket ganska radikala ambitioner som döljs bakom orden "en del reformer". Mikael Odenberg har varit mer explicit vid andra tillfällen, och förklarat att välfärdssystemet generellt måste ändras, det vill säga bli mindre generöst för alla. Då skulle det inte finnas något att exploatera, och risken för social turism därmed avvärjas.
Också centerledaren Maud Olofsson har i veckan uttalat sig för att systemet bör ändras för alla. I det fallet ligger det väl sannolikt ingen djupare politisk reflektion bakom, men moderaternas strategi är mycket uttalad och utlagd sedan flera år.
Det är fråga om ett medvetet användande av invandring som murbräcka. Moderaterna får hyllningar från liberala ledarsidor för att partiet numera är så invandringsliberalt, men den hållningen är i själva verket instrumentellt betingad. Det handlar snarare om ett tämligen cyniskt utnyttjande av dessa frågor för att förverkliga en nyliberal, välfärdspolitisk agenda.
Det krävs, som Mikael Odenberg uttrycker det, "en del reformer" för att invandringen från öst skall bli fri. Att det viktiga för partiet är de "reformer" - mindre generösa välfärdssystem, liksom större "flexibilitet" på arbetsmarknaden -- som därmed blir nödvändiga är ställt utom tvivel.
Det skall nu inte alls uteslutas att sådana reformer kan visa sig nödvändiga hur som helst. Numera talar ju också Göran Persson om att vi till exempel skall betala mer ur egen ficka för välfärden i framtiden. Men det ligger en stor fara i att som moderaterna gör koppla ihop sådana förändringar med invandringen.
Den politiska uppgiften att vinna svenskarnas förståelse för att välfärden måste bli mindre generös är tillräckligt svår som den är. Denna politiskt/pedagogiska utmaning blir inte lättare om försämringar motiveras med hänvisning till att gränserna skall vara helt öppna.
Och det borde heller inte vara så svårt att räkna ut att vi riskerar kraftigt ökad främlingsfientlighet om invandring utnyttjas som murbräcka mot svensk arbetsrätt och sätt att organisera och finansiera välfärden.