Äldre och åldrande människor beskrivs numera allt oftare som ett nära nog oöverstigligt problem. De är improduktiva och tär på vård och omsorg, och raserar den välfärd de varit med och byggt upp. Numera är de utsedda till syndabockar.
På 1940-talet, när andra världskriget var slut, blommade sängkammarkärleken. Resultatet blev stora barnkullar, och det är dessa kullar som snart lämnar arbetslivet och blir pensionärer. Ett faktum som får skinnet att knottra sig på politiker och samhällsdebattörer.
Att pensionärerna kommer att öka starkt i antal om några år, när 40-talisterna får sin första pensionsutbetalning, är ett ovedersägligt faktum. Men inte nog med att statskassans pensionskostnader ökar, 40-talisterna lämnar dessutom stora hål efter sig i arbetslivet och efterkommande kullar är inte tillräckligt stora för att fylla hålen.
Kort sagt: Färre ska välfärdsförsörja fler.
Den ökade ekonomiska belastningen på pensionssystemet är inte mycket att göra åt. Det vill säga om vi inte följer rådet från Sacos samhällspolitiske chef, Gunnar Wetterberg, som i dagarna välsignat Linköping med en föreläsning om just den framtida bilden av samhällsekonomi och arbetsmarknad. Wetterberg tycker att människor ska jobba till 70 års ålder, och ska det bli någon vinst med det ska de heller inte ta ut någon pension innan de äntligen får dra sig tillbaka och njuta sitt otium.
Det finns en uppenbar cynism i resonemanget, hur bestickande det än må låta. För Gunnar Wetterberg och alla andra som har haft ett intressant och stimulerande yrkesliv med ett visst inflytande erbjuder några extra arbetsår i allmänhet inga större svårigheter.
För ett vårdbiträde, för en byggnadsarbetare eller för den som tillbringat arbetslivet i bullrande miljö och utfört samma enahanda arbetsuppgifter år efter år känns den nuvarande generella pensionsåldern, 65 år, som en hägring. Att de skulle vilja fortsätta arbeta därefter sätter i många fall utslitna ryggar, nackar och andra arbetsrelaterade åkommor stopp för. Och med tanke på dagens många långa sjukskrivningar, sjuk- och förtidspensioner är tanken på en mer allmänt förlängd arbetslivsperiod närmast utopisk.
Det är utmärkt att människor i dag ges möjlighet att, om de så vill, arbeta fram tills de fyller 67 år. Högutbildade människor utnyttjar också den möjligheten. Men att som Gunnar Wetterberg vilja lagstifta eller avtala om jobb fram till 67 år, och därtill hoppas på att det finns de som därutöver önskar fortsätta till 70 års ålder ter sig överoptimistiskt.
I det här resonemanget läggs också en alltför stor del av ansvaret för ett prognostiserat välfärdsras på dem som nu redan är pensionerade eller snart blir det.
Vad som krävs nu är att samhället så att säga börjar i andra ändan. Det gäller att öka gruppen arbetande och där finns trots allt en rad politiska instrument som borde komma till användning. Det gäller att skapa möjligheter för unga människor att verkligen få komma in på arbetsmarknaden, det gäller att utlandsfödda i långt större utsträckning än nu får jobb och det gäller att den envetna s-regeringen, med LO i ryggen, ändrar attityd till arbetskraftsinvandring.
Utgångspunkterna för en debatt om framtidens samhällsutveckling är i dag minst sagt förvirrande. Det är inget att förvåna sig över att många i Sverige inte kan engagera sig i frågor som bottnar i en tilltagande arbetslöshet samtidigt som det talas om en förestående arbetskraftsbrist.
Här finns en nödvändig pedagogisk uppgift för de folkvalda och debattörerna att klargöra hur det förhåller sig, och det på ett sätt som inte naglar fast den åldrande delen av befolkningen vid skampålen.