Lärarna är på krigsstigen. Corren har berättat om lärare som upplever att de är underbetalda i förhållande till utbildning, arbetsbelastning och ansvar, och de båda lärarfacken kräver 10 000 kronor mer i månaden till landets alla lärare.
Kravet är orealistiskt. En grov överslagsräkning visar att det skulle kosta cirka 25-30 miljarder kronor om året - alltså två tredjedelar av vad hela försvaret kostar. Dessutom vore det orättvist att höja alla lärares lön lika mycket, då lärarkåren liksom andra yrkeskårer rymmer allt från excellenta till undermåliga utövare.
Vad som behövs är en större lönespridning, där de bästa lärarna kan få inte bara 10 000 utan 20 000 och 30 000 mer i månaden. Men det finns många hinder på vägen dit.
Lärarna fick inte individuella löner förrän 1996, dessförinnan följde alla lärare med samma utbildning och befattning samma lönetrappa. Motståndet mot individuella löner var stort då, och är det fortfarande hos många lärare.
Det är inte konstigt. För det första är det en nationalekonomisk sanning att den offentliga sektorn generellt har svårt att mäta produktivitet. Eftersom individuella löner ska ge mest till den löntagare som visar störst produktivitet kan man redan här ifrågasätta individuella lärarlöner.
För det andra har just skolan särskilda problem med resultatmätning. När lärarna fick individuella löner fanns en uttalad ambition att koppla lönen till elevernas skolresultat. Men eftersom Sverige lider av beröringsskräck inför objektiva och externbedömda mätningar av elevers kunskaper blev resultatet i många fall betygsinflation: Lärarna satte högre och högre betyg, för att få högre och högre löner, medan eleverna lärde sig mindre.
För det tredje saknar rektorerna förutsättningar för att sätta riktiga individuella lärarlöner. Rektorer är i dag överhopade med administrativt arbete och hinner inte ta del av undervisning och klassrumsvardag i en sådan utsträckning att de kan bedöma lärarnas insatser. Ibland saknar rektorn dessutom kunskaper för att kunna bedöma lärarnas jobb - en förskollärare som blivit rektor kan inte bedöma mellanstadielärarnas prestationer, eftersom han inte har utbildning för och erfarenhet av deras verksamhet.
Resultatet har tyvärr blivit att många lärare lönesätts på godtyckliga grunder - ibland utifrån elevomdömen, oftare enligt logiken att de lärare som ivrigast söker sig bort från undervisningen till olika kurser och projekt är "engagerade" och ska belönas.
Lärare är skolans viktigaste resurs, och därför är det viktigt att lönesättningen blir saklig och att de bästa lärarna kan få riktigt höga löner. De första stegen för att nå dit är att ge rektorer tid och kunskap att bedöma lärarprestationer, att rensa upp i lärarnas lönekriterier och att hitta objektiva metoder att mäta elevernas kunskapsutveckling.