När Correns reporter Héctor Barajas i lördags stod på avstånd och filmade en demonstration anordnad av Sverigedemokraternas ungdomsförbund, omhändertogs han av polisen. Efter en orolig färd i piketbuss och polisen styrkt hans identitet, släpptes Héctor. I ett fungerande samhälle sanktioneras polisens monopol på våldsanvändning. I gengäld förväntas polisen verka för att människor tryggt kan utöva sina rättigheter och skyldigheter. Det som hände i lördags är ett exempel då polisen inte levererade enligt den överenskommelsen.
Utan någon annan jämförelse än att de gäller yrkesgrupper som vi lägger vår tilltro och trygghet hos, finns andra exempel på maktmissbruk hos representanter för ”institutioner” som är centrala för att vårt samhälle ska fungera:
- En läkare som utsätter sina patienter för sexuella trakasserier
- En förskollärare som gör sig skyldig till barnporrbrott
- En politiker som stjäl ur kommunkassan
- En förälder som misshandlar sitt barn
När förtroenden bryts på de här sätten dras övriga institutioner i samhället med i fallet. Man kan ta liknelsen med det klassiska samhällskontraktet. Ett sådant kan sägas att vi upprättar med sjukvården då vi fysiskt och psykiskt blottar oss för läkare i utbyte mot att de sörjer för vår hälsa. Vi gör det med barnomsorgen när vi i förtröstan lämnar våra barn för att kunna åka till jobbet. Och vi gör det med våra folkvalda politiker som anförtros råda över offentligt finansierade verksamheter bekostade av våra skattepengar. Till och med som föräldrar kan vi sägas underteckna ett osynligt kontrakt, som förpliktigar oss ansvaret för våra barns trygghet.
När någon i sin yrkes- eller föräldraroll bryter ett kontrakt drabbar misstron som följer inte bara avtalsbrytaren själv. Det stannar ofta inte ens vid ett förakt för yrkeskåren (eller familjen). Det förlorade förtroendet smittar av sig på hela det samhälle som polisen, läkaren, politikern, dagisfröken, pappan eller mamman anses representera. Lika enkelt som kontraktet och förtroendet är att bryta, lika svårt är det att bygga upp igen. Att hundraprocentigt reparera det för den som en gång blivit sviken är nog nästintill omöjligt.
Utan några kontrakt, det vill säga frivilliga överenskommelser mellan medborgare och institutioner, existerar inget fungerande samhälle. Istället får vi en illegitim polisstat alternativt anarki. Idén om hur ett samhälle håller ihop har vandrat genom den politiska historien via tänkare som John Locke, Jean-Jacques Rousseau och Robert Nozick i hundratals år fram till nu. Det gör den inte mindre relevant utan kan vara värd att påminna om i dessa upploppstider. För den enskilde individen kan det räcka med ett missbrukat förtroende för att samhällskontraktet ska brytas för alltid.