Det är glada nyheter. Efterfrågan på yrkeskunskaper varierar. Byggverksamhet är en sektor som antas växa mer än de övriga. I hela landet beräknas ungefär 100 000 nya jobb tillkomma de närmsta åren. Och första gången på flera år beräknas den faktiska arbetslösheten också minska. Det ser olika ut i olika delar av landet. Som vanligt är det lite mera drag i storstäderna.
För vissa grupper spelar konjunkturläget ingen roll alls för möjligheterna att få arbete. Det handlar om människor med olika typer av funktionshinder som ger nedsatt arbetsförmåga. Även när konjunkturen var som hetast i början av 2008 var deras deltagande på arbetsmarknaden lägre än för tio år sedan.
I den kartläggning som Socialstyrelsen presenterade i somras om funktionshindrades levnadsvillkor framgår att var tionde har anknytning till arbetsmarknaden, jämfört med totalbefolkningens cirka 80 procent. Deras inkomster var små, deras levnadsvillkor inom hälsa, boende och fritid kraftigt avvikande från genomsnittssvensken.
Om man ska generalisera finns här en grupp som kan kallas de verkligt fattiga i Sverige. Som politisk fråga är den lättviktig. Det finns inget tryck, ingen rörelse som kämpar för deras livschanser.
Det finns flera förklaringar till att läget är som det är. Diskrimineringsfaktorn är en, sedan fungerar arbetsmarknaden ofta så att den gynnar dem som är inne, medan de utanför får allt svårare att ta sig över trösklarna in till jobb och egen försörjning. Den allt mer högpresterande arbetsmarknaden ger lite utrymme för människor som inte kan prestera till hundra, men som kan och vill bidra med maximalt av sin förmåga.
Det handlar om fler än funktionshindrade, till exempel människor med en bråkig bakgrund som missbruk, kriminalitet och liknande. Det är svårt för dem. Attitydmätningar bland arbetsgivare som TCO gjort, både bland privata och offentliga, visar att de vill ha anställda som alltid jobbar. Även att vara småbarnförälder, fackligt aktiv, ha varit långtidssjuk och liknande är även det en nackdel i deras världsbild.
I det lilla perspektivet kan denna typ av övervägande ses som rationell, men i ett samhällsperspektiv blir följderna mycket allvarliga - en evig utestängning från arbetsmarknaden för stora grupper i vårt samhälle med allt vad det för med sig socialt och ekonomiskt.
Att bryta detta är ingen enkel sak. Vi talar om att vända en samhällsutveckling som pågått länge. Arbetsmarknadspolitik, som är flexibel och svarar mot individuella behov, subventionerade jobb i formen byta ersättning mot arbete exempelvis, påverkansinsatser och näringspolitik är något av det som behövs.
Framförallt behövs att vi ser saken och tycker att det verkligen är viktigt att förändra situationen.