Sällan har debatter i riksdagen ett så känsloladdat innehåll som i går. Inför omröstningen om de apatiska flyktingbarnens framtid i Sverige pågick intensiva övertalningsförsök gentemot socialdemokratiska och moderata ledamöter från de övriga partiernas representanter:
"Ni har fortfarande en chans och ni har alla ett personligt ansvar. Tag det", uppmanade exempelvis Gustav Fridolin (mp).
Och utanför riksdagshuset delade Rädda Barnen ut flygblad med texten: "I dag kan du som riksdagsledamot ge 150 apatiska barn livet tillbaka."
Till ingen nytta -- resultatet i omröstningen var en medmänsklig katastrof. Endast en moderat gick emot partilinjen, en annan lade ned sin röst. I övrigt röstade alla ledamöter enligt partiernas rekommendationer.
De falskaste klanger kom i vanlig ordning från migrationsminister Barbro Holmberg (s):
"Debatten handlar om vi ska lyfta fram ett speciellt sjukdomstillstånd och fatta kollektiva beslut eller om dessa barn också ska ha rätt till en individuell bedömning."
Hur vågar Holmberg ta ordet "rätt" i sin mun i detta sammanhang? Enligt statistiken avvisas 77 procent av de apatiska flyktingbarnen från Sverige efter att Migrationsverket och Utlänningsnämnden gjort sina individuella prövningar.
De beslut som Holmberg -- och hennes lika cyniska statsminister -- fäster sin tilltro till är inhumana, sannolikt också i strid med lagen. Om svenska myndigheter gjort korrekta, individuella bedömningar hade fem riksdagspartier aldrig behövt kräva en amnesti.
Apatiska flyktingbarn är inget unikt svenskt fenomen, vilket migrationsministern brukar hävda. Inte heller kan apatiska barn simulera sina symtom, som regeringen emellanåt låter antyda. Det handlar tvärtom om barn som bevittnat eller utsatts för en rad traumatiska händelser i sina hemländer: våldtäkter, misshandel, etniskt betingad förföljelse. Några tyngre vägande humanitära skäl att få stanna i Sverige än deras är det svårt att föreställa sig.
Den svenska asylpolitiken går i dag ut på att skicka tillbaka barn som vänt sig inåt, som är sängliggande och vars tillstånd anses vara livshotande. Barn som förlorat allt hopp och allt ljus.
I går förlängde riksdagen tragedin för de barn som aldrig skrattar, äter eller går.
Det är en skam för Sverige.