"Demokrati är demokrati", säger den amerikanske presidenten George W Bush. Om valet i Irak - som är planerat att hållas i början av nästa år - leder till att islamiska fundamentalister kommer till makten - vilket är ganska troligt -- skulle Bush visserligen bli "besviken", men godta resultatet. För sådana är ju en gång för alla demokratins spelregler att folkets val måste respekteras, menar presidenten.
Det är ett både anmärkningsvärt och samtidigt betecknande uttalande. Det vittnar i grunden om att George W Bush kapitulerat i Irak. För målet med den amerikanska ockupationen var inte precis att bevittna skapandet av ett nytt Iran i regionen.
Det ofta uttalade målet var tvärtom att demokratisera inte bara Irak, utan också resten av Mellanöstern. Efter demokratins införande i Bagdad skulle en demokratisk våg svepa bort alla diktaturer i regionen. Raka motsatsen ser ut att bli följden.
När nu den amerikanske presidenten uppgivet konstaterar att "demokrati är demokrati" är detta också ett erkännande av att hans politik fullständigt misslyckats, av att strategin var feltänkt från början. Men ändå är Bushs likgiltighet häpnadsväckande.
Ett islamistiskt Irak kan naturligtvis inte utan vidare accepteras. Det vore ju en seger för de idéer som al-Qaida företräder, en uppmuntran till mer islamism i hela Mellanöstern med strategiskt förödande konsekvenser för västvärlden i stort. För att inte tala om det ökade förtryck som kommer att drabba inte minst kvinnorna i de berörda länderna.
Och till sist: demokrati är faktiskt inte bara demokrati, vad som helst kan inte accepteras i demokratins namn. Det faktum att nazisterna ursprungligen valdes till makten i Tyskland gjorde till exempel inte deras ideologi demokratiskt legitim.