De politiska oroligheterna i Kenya fortsatte under hela förra veckan. Bakgrunden är att landets president, Mwai Kibaki, av allt att döma fuskade i det val som hölls i slutet av december.
Mediernas rapportering har i stort sett varit saklig. Men det hindrar inte att en lätt skugga av vår allra äldsta bild av Afrika gör sig påmind. Den bilden präglas av irrationellt våld och krig mellan primitiva klaner - en mörk kontinent.
Det var den bild som de första Afrikaresenärerna förmedlade från sina resor. Och den lever kvar. "Etniska konflikter" är fortfarande ett mycket vanligt sätt att förklara det mesta som sker i politiken i afrikanska länder.
Afrikanerna har sedan länge lärt sig att spela det etniska kortet i kontakten med västerlänningar. Diktatorn Mobutu Sese Seko lyckades behålla makten i Kongo i tre decennier med hänvisning till att han var den ende som kunde kontrollera de etniska spänningarna. Västerlandet lät honom hållas. De vita sydafrikanerna använde samma argument för att berättiga apartheidstaten - utan dem skulle Sydafrika slitas sönder av stamkonflikter.
Mwai Kibakis sympatisörer kallade givetvis våldet mot folkgruppen kikuyu för etniskt och varnade för ett folkmord. Många västerländska medier hakade på. Men den verkliga anledningen var den vrede som Kibakis valfusk väckt.
När Ukrainas folk går ut på gator och torg ser vi en frihetskamp som fyller oss med beundran. När buddhistiska munkar i Burma protesterar ser vi frihetshjältar.
När kenyanerna har fått nog av decennier av korruption och riggade val frågar vi oss i stället oroligt: Ska det etniska våldet ta över?
Det finns naturligtvis inget beundransvärt i själva våldet i Kenya. Varken demonstranternas eller regeringens.
Men det tycks ändå vara något som hindrar oss från att se att även kenyanerna slåss för frihet och demokrati. Kan det vara så lite som ett par färgglada örhängen?