Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennieböcker tar en gruvlig hämnd på mannen som våldtagit henne. Gör det henne till en feministisk förebild eller en ociviliserad våldsutövare?
Feministisk förebild, svarar rimligen de debattörer som klagar över att den amerikanska filmatiseringen "klipper klorna" av Salander när hon blir mer människa, mer beroende, än i de svenska filmerna. Studio Ett:s reporter som "njuter" när Salander utkräver sin hämnd ser henne sannolikt också som en feministisk förebild.
Johan Lundberg på Axessbloggen ifrågasätter denna icke-problematiserande syn på hämndtemat. Ett civiliserat samhälle och en modern demokrati kräver att medborgarna inte tar lagen i egna händer, utan överlåter rättsskipandet till rättsvårdande myndigheter. Denna princip kan inte upphävas bara för att hämnaren är en fysiskt mindre och svagare kvinna.
Liknande tankegångar finns i Nina Björks feministbibel från 1996, Under det rosa täcket. Björk kritiserar det cynismfeministiska hämndtemat i "Thelma & Louise" och liknande populärkulturella alster: Att kvinnor tar efter negativa inslag i den traditionella mansrollen, som våldsamhet och aggressivitet, vänder bara på rollerna; det sätter inte stopp för över- och underordning vilket borde vara feminismens mål.
Att en 90-talsfeminist och nutidens kulturkonservative Johan Lundberg är så samstämmiga, medan dagens feminister hyllar manshatartexten Scum (Society for Cutting Up Men), säger mycket om feminismens banalisering och trivialisering de senaste decennierna.
Just Johan Lundberg och Nina Björk har också kritiserat Millennieserien för de svartvita karaktärsbeskrivningarna. Stieg Larsson var övertygad socialist och det märks. De onda är rika och privilegierade deltagare i en kapitalistisk/patriarkalisk konspiration, medan de goda är "underordnade" på ett eller annat sätt.
Katarina Wennstams roman Alfahannen från 2010 berättar också om en feministisk hämnerska, men försöker vara mer nyanserad i persongestaltningen än Millennieböckerna: Man får faktiskt ledtrådar till varför filmstjärnan och "alfahannen" Jack Rappe förför kvinnor på löpande band, och beter sig som ett svin mot dem.
Däremot är det obegripligt varför hjältinnan Emma Wahl fortsätter relationen med Jack Rappe, trots hans beteende. Inte heller förstår läsaren varför hon till sist hugger och skadar honom svårt, i stället för att bara dumpa honom.
Om Alfahannen i stället för att ge oss ännu en feministisk hämnerska hade lyckats belysa varför Emma Wahl faller för och stannar hos Jack Rappe hade den varit angelägen. Både kvinnor och män undrar varför svinaktiga män är så attraktiva för många kvinnor. Nu är boken i stället ytterligare en fantasi om en feministisk hämnerska, som mellan raderna säger att kvinnor inte behöver följa lagen. Den feministiska populärkulturen skulle vara intressantare om den vågade vara mindre dogmatisk och enkelspårig.