Den franska och tyska grekiska tragedin

Grekiska parlamentet har nu röstat igenom ännu ett sparpaket, vilket var villkoret från EU och IMF för att betala ut nästa omgång krisstöd.Det går inte att komma ifrån att den grekiska staten manipulerade sina statsfinansiella siffror för att komma med i euron. Det gjordes av såväl socialdemokratiska som högerledda regeringar under flera års tid. Grekland ljög sig helt enkelt in i euron. Men det vilar även ett tungt ansvar på Frankrike och Tyskland.

2003 var Tyskland och Frankrike de första länderna att bryta mot stabilitetspakten. Chirac sa då att reglerna inte gällde stora läner. Schröder och Chirac kunde driva igenom att Kommisionen inte skulle bötfälla länderna. Därefter var det praktiken frivilligt att följa stabilitetspakten.

2003 var Tyskland och Frankrike de första länderna att bryta mot stabilitetspakten. Chirac sa då att reglerna inte gällde stora läner. Schröder och Chirac kunde driva igenom att Kommisionen inte skulle bötfälla länderna. Därefter var det praktiken frivilligt att följa stabilitetspakten.

Foto: EUROPEAN COMMISSION

Linköping2013-07-19 04:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Tysklands dåvarande kansler Helmuth Kohl krävde, när genomförandet närmade sig, en stabilitetspakt för att få den gemensamma valutan att fungera. Men det var Frankrike och Tyskland som 2003 var de två första länderna att bryta mot stabilitetspaktens regler om budgetunderskott. För att undkomma böter från EU kom frankrikes dåvarande president Jacques Chirac och tysklands Gerhard Schröder överens om att stoppa detta. Chirac deklarerade att reglerna inte gällde stora länder utan bara små. Efter det fanns i praktiken inte stabilitetspakten längre.

De största långivarna till den grekiska statsskulden var, innan krisen bröt ut, franska och tyska banker. I stället för att låta dessa banker stå sitt kast, så får de sina krediter återbetalade med hjälp av det krisstöd som alla euroländer, samt IMF nu ger.

Det är inte någon rimlig ordning när banker som bedrivit vidlyftig utlåning till insolventa stater räddas och dess ägare slipper ansvar för vad detta. I stället skulle krisen hanterats på det sätt som Bo Lundgren hanterade den svenska bankkrisen för 20 är sedan. De franska och tyska banker som skulle gått i konkurs av kreditförluster till grekiska staten, skulle tagits över från ägarna av den tyska respektive franska staten - även om vissa av de franska bankerna var statliga från början. Dessa skulle sedan återkapitaliserats av fransmännen och tyskarna själva, i stället för som nu, indirekt via nödlån till den grekiska staten som används för att betala lånen från franska och tyska banker.

Incitamenten för en bank att vara noggrann med vem den lånar ut pengar till försvinner om banken och ägarna blir räddade av politiska insatser på detta sätt och själva går skadelösa.

Politikerna i västvärlden kom med Basell-II och Basel-III-avtalen överens om regler för bankers kapitaltäckning. Statspapper skulle betraktas som riskfria placeringar när man bedömde bankers finansiella stabilitet. Bankerna fick styra om sin utlåning mot mer statsobligationer, ofta till de nu krisande länderna i Sydeuropa, för att följa reglerna.

Att låna ut pengar till en stat som lånar pengar till att öka budgetunderskottet skulle i praktiken betraktas som riskfritt.

Det som hänt är stora delar vad politikerna beställt av bankerna med sina regleringar och riktlinjer till dessa. Frankrike och Tyskland bär ett särskilt ansvar genom agerande.

Läs mer om