Är det inte märkligt att så många inom den politiska och kulturella eliten tar för givet att samhällen skall betraktas utifrån tanken att processer planläggs centralt, av speciellt insiktsfulla ritbordskonstruktörer? Det efterlyses alltid någon "ordning" eller förutsätts någon "satsning" eller "åtgärd". Sällan godtas det spontana, okontrollerbara, det asymmetriska och successivt framvuxna tillståndet, utan att någon någonstans tar sig för att lägga saker och ting till rätta så att det överensstämmer med konvenansen för dagen.
Det är en attityd som ställs på sin spets på den Bok- och biblioteksmässa som startade i Göteborg i går. Denna mässa drar bara mer och mer folk för varje år och har med rätta kallats för de intellektuellas Almedalen. Liknelsen är mycket träffande, men belyser också ett ideologiskt faktum på ett djupare plan.
Både Almedalen och Biblioteksmässan är i sig själva exempel på vilka förutsättningar politiskt och kulturellt tankeutbyte vilar på. Det handlar om miljöer där mötena sker på varje individs eget initiativ. Det finns inga tvungna tillställningar för någon. Man kan möta vem som helst under praktiskt taget vilka sammanhang som helst, formella eller inte. Utbudet av aktiviteter är oerhört varierande och det finns få formella hinder för vad en arrangör får hitta på. Tiden och rummet är de främsta begränsningarna.
Ingen har heller någon slags överblick över vad som dryftas, tänks och kläcks under dagarna. Ingen skulle ens försöka sig på tanken att sammanfatta diskussionerna som har förts. Hur skulle någon kunna när allt ju bara är ett jättelikt myller? Officiella framträdanden och utspel är en sak, och på Biblioteksmässan har litauiska poeter och kungar ur militärhistoriskt perspektiv utpekats som synbara lästrender. Men alla vet att det går att skönja så oerhört mycket mer än så, i stort och i smått. Bara det att ingen ensam förmår skönja allt. Värdet av Almedalen och Bokmässan går inte att kvantifiera. "Utfallet" går inte att omvandla till någon slags hårdvara. De bara är, utan mål eller avsikt, och ändå sprakar de av liv.
Ingen har "skapat" dessa institutioner. När Olof Palme talade i Almedalen första gången såg varken han eller någon annan framför sig att det skulle växa till vad det är idag. Bit för bit, steg för steg, och i takt med att allt fler politiker och andra aktörer blev intresserade expanderade det till att bli en gigantisk åsiktsbasar. Och Biblioteksmässan är inget resultat av något statligt kulturråd eller annan offentlig satsning. Det var i begynnelsen ett privat initiativ som har visat sig särdeles framgångsrikt helt i kraft av den egna goda idén.
Båda dessa institutioner har växt fram på just det sätt som kännetecknar en genuint fri marknad.
Svensk kulturelit är proppfull av människor som är misstänksamma mot denna sorts spontant framvuxna ordning. De borde se sig om med öppnare ögon där de befinner sig nu i dagarna.