Ta pengar från försvaret och lägg dem på rättsväsendet. Det är statsminister Göran Perssons recept på hur rättsväsendet bättre ska motsvara de krav som medborgarna har rätt att ställa på detta.
Planerna på att förstärka rättsväsendet passar som hand i handske i tider fyllda av våldsdåd, brister i kriminalvården och uppgifter om att polisen långt ifrån alltid kan rycka ut när medborgarna utsätts för brott.
Som den slipade politiker han är inser Göran Persson att han kan plocka poäng på att fokusera på den rättsotrygghet som många upplever i dessa dagar.
Och fokuserade på vad han kallade vår "inre säkerhet" var just vad Göran Persson gjorde i onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Hans utspel byggde på att det finns pengar att spara på försvaret och att dessa ska överföras till rättsväsendet.
Den borgerliga oppositionen imponerades inte av statsministerns idé. De borgerliga partiledarna ifrågasatte om det över huvud taget är möjligt att frigöra pengar från ett försvar som, trots att det slimmats nästan in till märgen, dras med utgifter som härrör från tidigare beslut och åtaganden.
Oppositionens invändningar är inte poänglösa. Ett färskt exempel på att de är befogade är det svårlösta problemet med den orealistiskt stora beställning, som gjorts för det svenska försvarets räkning av Jas Gripen. Beställningen omfattade ursprungligen 204 Jas Gripen, medan behovet i dag beräknas ligga på något över hundra plan. Så som det ser ut för de närmaste åren beräknas Jas Gripen lägga beslag på 40 procent av försvarets materialkostnader. Såvida inte fler länder än hittills blir intresserade av att välja det svenska stridsplanet.
Perssons utspel är märkligt i den meningen att det kommer medan försvarsberedningen pågår. Det hade varit lämpligt att avvakta beredningens slutsatser och förslag. Att dessförinnan tala om penningtransferering från försvar till rättsväsende påminner om att sälja skinnet innan björnen är skjuten.
Ökade resurser till rättsväsendet, till åklagare, polis, domstolar och kriminalvård, är otvivelaktigt en nödvändighet, oavsett vad de som försöker bortförklara den dystra statistiken över våld och kriminalitet säger.
Vi har inom bara några få månader tvingats ta del av bland and-ra uppgifterna om mordet på Anna Lindh, mordet på en 5-årig flicka i Arvika, mordet i Knutby, ständigt ökande siffror över kvinnomisshandel och kvinnofrids-kränkningar, om möjligheten för tre starkt brottsbelastade interner på Kumlafängelsets säkerhetsavdelning att rymma, och nu senaste två 18-åriga flickors mystiska död på Hallandsåsen.
Vi har dessutom fått ett ohejdat inflöde av narkotika, samtidigt som tullen tänker minska sin bemanning med flera hundra anställda.
Och inte förbättras läget av att det nu visar sig att ett flertal personer, varav några terroristmisstänkta, fått uppehållstillstånd i Sverige på falska papper.
Göran Persson har all anledning att lyfta fram frågan om vår inre säkerhet. Utvecklingen mot ett samhälle där rättstrygghetens nät blir allt mer grovmaskigt går fort. Den osäkerhet och rädsla detta väcker hos medborgarna är inget att ta lätt på.
Nya krafttag behövs. Mer resurser, mer fokusering och större respekt för människors behov av att känna sig trygga i sitt samhälle är vad som krävs. Att satsa mer på brottsbekämpning kan innebära så kallade dynamiska effekter, på så sätt att den kan minska kriminaliteten och kostnaderna för kriminalvården, och att behovet av insatser från polis, åklagare och domstolar pressas tillbaka.
Rättstryggheten får inte vara beroende av om det går att frigöra ytterligare pengar från försvaret.