Under Gudrun Schymans glansdagar stoltserade V som tredje största parti med 11,9 procent. Men eftersom Vänsterns toppnoteringar förmodligen handlade mer om en "Schymaneffekt" än någonting annat, är det lite orättvist att jämföra siffror på det sättet. Dagens siffror speglar förmodligen Vänsterpartiets väljarskara korrektare än de från 1998.
Trots stadigvarande nedåttrend sitter Ohly kvar som partiledare, så på den punkten går det inte lika illa. Senaste numret av Fokus resonerar kring om han är kvar på grund av att han är så bussig (!). Men visst, Ohly är känd som något av en lustigkurre och även om han åsiktsmässigt måste ses som den mest excentriske partiledaren, hamnar han alltid högt i popularitetsmätningar bland sina kollegor. En trevlig prick, helt enkelt.
Efter höstens valförlust har det dock mullrat en del i leden, med husguden Stig Henriksson i Fagersta (där V har ensam majoritet) som förste trumslagare. Men något åskväder har det knappast varit tal om. I stället mumlas det numera artigt om ett eventuellt tronskifte vid kongressen 2012. Ohly har visserligen sagt att han tänker kandidera, men han har tuff konkurrens från främst Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Eftersom V lyder under kvoteringslagen bör Brink vara favorit. Det ryktas även om att V tänker göra som MP och dela ledarskapet mitt itu.
Vänstern liksom KD och Centern, som också kämpar kring fyraprocentspärren, söker efter profilfrågor. Partiets framtidskommission lanserade för några veckor sedan partiet som "Välfärdsfeministerna" - ett namn som bussigt sagt inte riktigt fastnat i folkmun än, men är en benämning som V tycks inställda att jobba för. Bland annat ska ett särskilt kvinnonätverk installeras, där män är portförbjudna.
Portningen gäller även partiledaren, men det är kanske lika bra det. Till Fokus säger Anna-Klara Bratt, chefredaktör för nättidningen Feministiskt perspektiv, att Ohly inte är någon "feministisk retoriker". Vi minns alla bröstpumpsfadäsen i valrörelsen. Ska V utmana F! som det feministiska alternativet i svensk politik - och en gång för alla etablera feminismen som en vänsterideologi - måste tydligen Ohly bort.
Det duger ju inte hur länge som helst att bara vara en kul kille. Man måste leverera också (en läxa som Håkan Juholt kanske bör plugga på). Det var länge sedan Ohly gjorde något som var till Vänsterns gagn. Sist han fick några klappar på axeln var väl när Mona Sahlin pressades att ta med V i samarbetet med MP och det var inte ens Ohlys utan vänsterfalangen inom S förtjänst.
Resten är historia. Möjligen gäller det snart även Ohlys tid som partiledare.