Det förslag som folkpartiets integrationsgrupp under ledning av Mauricio Rojas lade fram i förra veckan fick det väntade bemötandet i debatten. Att tala om att "gästfriheten inte skall missbrukas", om att de skyldiga till hedersbrott mot kvinnor skall utvisas på livstid, var givetvis för utmanande för den politiska korrektheten.
"Folkpartiet är på väg rakt ner i dyngan", påstod miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Flera andra har förutsägbart nog åter-använt klyschan från valrörelsen 2002 -- då Lars Leijonborg svor i kyrkan när han tyckte att man skall ha kunskaper i svenska för att bli svensk medborgare -- och talat om det svenska folkpartiet som inspirerat av danskt folkeparti.
Reaktionerna på Mauricio Rojas programförslag är bara en ny påminnelse om hur lågt i tak det är i den svenska debatten. I invandrings- och integrationsfrågorna finns i själva verket knappast något tak alls då detta knappast höjer sig över golvets nivå.
Men att folkpartiet nu för andra gången gör ett försök att bryta med etablerade, integrationspolitiska tankemönster är ett politiskt intressant fenomen i sig. Det finns anledning till reflektion kring hur dessa försök passar in i ett större, ideologiskt sammanhang. Är folkpartiet på väg bort från liberalismen? Och i hur stor utsträckning är det i så fall befogat att tala om att folkpartiet är på väg att förändras som parti?
Lars Leijonborgs utspel i valrörelsen 2002 ledde till att fp inom loppet av en dryg månad gick från runt sex procent i opinionsmätningarna till ett valresultat på drygt fjorton procent. Men det som lockade väljarna till folkpartiet -- mestadels moderater och kristdemokrater -- var inte alls lika lockande för partiets egen kader. Från sitt eget parti fick Leijonborg mest kritik, och efter valet har partiledaren heller inte pratat mer om ämnet.
Intrycket var med andra ord att språktestet var ett soloutspel från Lars Leijonborg, endast förankrat i en snäv krets kring partiledaren.
Intrycket är detsamma nu. Mauricio Rojas integrationsförslag fick ett iskallt bemötande i folkpartiets riksdagsgrupp i förra veckan. Det slutliga program, som antas vid fp:s landsmöte i sommar, kommer med all sannolikhet att vara en urvattnad version.
Förslaget till språktest, det senaste integrationsprogrammet liksom det tuffare kriminalpolitiska tänkandet är uttryck för en ideologisk omorientering. Men det är en omorientering som är ytterst svagt förankrat i partiet. Många inom fp upplever detta som ett svek mot liberala ideal. Vad som är liberalt respektive konservativt är en diskussion som aldrig tar slut. Men ett folkparti med Mauricio Rojas inte-grationspolitik, Jan Björklunds skolpolitik och Johan Pehrssons kriminalpolitik får onekligen en mer "konservativ" framtoning.
Det är en profil som säkert skulle belönas 2006. Den uppenbara diskrepansen mellan partitoppens konservatism och folkpartiets "liberala själ" i riksdagsgrupp, ungdomsförbund och så vidare undergräver emellertid förtroendet för att orden också kommer att följas av handling -- samtidigt som mer traditionellt liberala alieneras.