I valdebatterna mot Göran Persson 2006 upprepade Fredrik Reinfeldt gång efter annan att det inte kunde bli några stora skattesänkningar vid en valseger för det borgerliga blocket eftersom de samtidigt ville göra stora välfärdssatsningar. Det tillsammans med att han uttryckte stolthet över den svenska välfärdsstaten, var avgörande faktorer i en jämn valrörelse. Detta desarmerade socialdemokratins starkaste vapen - borgerligheten som ett hot mot välfärden - och gjorde alliansen valbar.
Sedan dess har mycket vatten spolats runt i den politiska ankdammen. Den största förändringen senaste sex åren? Att Socialdemokraterna har förlorat sin självklara roll som solen i Sveriges partipolitiska universum. Det finns nu fler uttolkare av den samhällsmodell som kännetecknat Sverige - och Norden - de senaste 70 åren.
Mot detta reagerar fem ordförande för Nordens socialdemokratiska ungdomsförbund på DN Debatt (14/8). "Högern vill riva sönder den nordiska modellen", proklamerar man. Grundkritiken bygger på att högerpartierna i de olika nordiska länderna säger en sak och gör en annan. Genom att i ord försvara och omhulda centrala delar av välfärdsstaten, som till exempel inkomstbaserade bidrag, kan man i handling agera annorlunda.
Men hur står det egentligen till med den svenska modellen? Vem är det som är ansvarig för de förändringar den genomgått de senaste decennierna? Inte sällan är det socialdemokraterna själva som reformerat den när nöden krävt så.
Den stora skattereformen i början av 1990-talet, som kraftigt sänkte marginalskatten, bar socialdemokratiskt signum. Borgerliga valfrihetsreformer som genomfördes under Bildtregeringen lät man bli att ta bort trots 12 år av socialdemokratiskt styre efter valet 1994. Efter krissaneringen av ekonomin sänkte Göran Persson skatten, även om värnskatten blev kvar. Att socialförsäkringssystemet behövde reformeras var allmänt känt 2006 och hade skett även om alliansen förlorat valet.
De fyra jobbskatteavdragen har gett rejäla tillskott i hushållskassan för låg- och medelinkomsttagare, men knuffar inte bort Sverige från medaljplats över världens högsta skattetryck.
Summa summarum; den svenska modellen tycks inte alls särskilt hotat. Tvärtom har reformerna i många fall gett den ny livskraft. Att skatter sjunker till mer acceptabla nivåer och incitamenten att arbeta ökar är inget hot mot Sveriges välfärdsmodell, utan en förutsättning för dess fortlevnad.
I början av sommaren förklarade till och med den moderata spin-doktorn Per Schlingmann värdet av en stor och emancipatorisk stat (Newsmill 6/7). Tankar som går igen i ungsocialisterna debattartikel.
Så nej, det är inte den svenska modellen som är hotat. Däremot den socialdemokratiska hegemonin.