Det samverkansorgan, Östsam, som finns är man inte så imponerade av. "Det kan ingå i landstinget", tyckte Handelskammarens rådgivare Björn Eriksson häromdagen i Corren. Påpekandet att förslagsställaren är partipolitiskt obunden, och därför borde ha chans att få gehör för sina förslag är aningen naivt. De hanterar explosivt material. Vet de inte om det?
Utvecklingsfrågor i regioner och kommuner är svåra. Beslutanderätten finns många gånger på andra nivåer, i riksdagen eller i EU. Det brukar till exempel sägas att sex-sju av tio kommunala beslut bygger på EU-direktiv, och följaktligen är då nivån för påverkan antingen riksdagen eller EU. Utöver detta ska man träffa rätt, det vill säga gör det som verkligen har betydelse för en regions utveckling. Här kan det bli fluffigt.
Det talas mycket och ofta om den lokala nivåns betydelse, men rörelseriktningen när det gäller makt går från det lokala och uppåt. Det kommer inte att hålla om ansvar och handling ska hänga samman.
Till och från har frågan om en ny kommunreform väckts. Detta för att ge mer sprutt åt lokal kraft. När Sven-Erik Österberg (S) var kommunminister talade han om att antalet kommuner skulle behöva minskas med 100. I den nuvarande regeringen är man försiktigare. Någon statsdriven sammanslagning vill den inte ha, men tunga företrädare har talat om behovet av "större enheter" men att dessa ska växa fram underifrån.
Funderingarna om vad som kan göras har varit många och djärva. Göran Persson avslöjade i ett framträdande förra hösten att han internt lanserade en idé om ett smaskigt lockbete för att få kommuner att gå samman, nämligen att staten betalar skulderna om de går ihop.
Detta är heller ingen specifik svensk fråga. I Finland har över hundra kommuner slagits samman och staten diskuterar tvångsförvaltning av kommuner som inte klarar sina åtaganden. I Danmark ritade man om hela kommun- och regionkartan för några år sedan. I Norge förs en liknande debatt. Drivkrafterna är en önskan om likformighet. Är vi redo för större skillnader mellan olika landsdelar? Kanske är det som behövs för att komma vidare?
Den svåra ekvationen handlar om myndighetsutövning, kompetensförsörjning, ansvar för välfärd, demografi och ekonomi. Till det kan läggas utvecklingsarbete. Allt detta det går inte ihop, i varje fall inte om skattenivån ska vara i närheten av dagens.
Kommuner som Linköping, Norrköping och Nyköping kommer att klara sig bra. Svårare är det för många gles- och landsbygdskommuner som tappar skattekraft, befolkning och arbetsmarknad. Det är krafter som inte ens politiken rår på. I det perspektivet är kommunsammanslagningar ingen lösning, eftersom två, tre eller flera svaga inte blir en stark. Den typen av problem finns också i vårt län.
Många talar om samverkan och samarbete. De flesta tycker sådant borde vara självklart. Ändå är det så svårt. Varför?