Aftonbladets nya påståenden om att före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin ska ha ägnat sig åt intensivt sexchattande påminner om kvällstidningarnas tidigare skriverier om kungen. Både kungen och Littorin anklagas, med vaga bevis, för att ha ägnat sig åt moraliskt tveksamma aktiviteter av sexuell karaktär.
Jag vet ingenting om vad kungen eller Littorin har gjort, så det ska jag inte skriva om. Men det som är slående är att handlingarna de anklagas för inte är olagliga. Det är inte förbjudet att titta på när andra har sex, och det är inte förbjudet att sexchatta. Många tycker att det är moraliskt förkastligt, och därför kan handlingarna leda till utpressningsförsök. Fast sådan utpressning fungerar bara om det tänkta utpressningsoffret skäms. Om han säger "Jag sexchattar och det står jag för, gå till pressen - jag bryr mig inte", då går det inte att utöva utpressning.
Men det rapporteringen kring Littorin och kungen framförallt visar är att något har förändrats i Sverige. När Bill Clinton anklagades för att ha haft sex med en praktikant, och när brittiska politiker fick avgå efter sexskandaler, tog många svenska journalister föraktfullt avstånd från den utländska rapporteringen, och poängterade att i Sverige skiljer vi på privat och professionellt. Här gör vi inga skandalreportage av otrohetsaffärer och sexuella äventyr, så länge det inte handlar om lagbrott som våldtäkt.
Förmodligen handlar det om en rest från 60- och 70-talens sexuella frigörelsetema som då fortfarande färgade svensk journalistik, men som nu är helt utraderad. Thomas Gür skrev intressant i SvD (5/2) att Sverige pendlar mellan extremerna när det gäller synen på sexualitet. Mediernas hantering av kungen och Littorin hänger nog samman med ett samhälle som dömer innehavare av mangateckningar för barnpornografibrott, och en justitieminister som vill skicka gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Den "politiskt korrekta" uppfattningen om vad som är acceptabel sexualitet tycks bli allt snävare.