Samma dag som socialdemokraterna avslutade sin kongress kom Demoskops opinionssiffror. De var nog en rejäl kalldusch för partiet. Det är inte bara så att det borgerliga försprånget håller i sig, socialdemokraterna tappar dessutom väljare -- i en mätning gjord under pågående kongress! Över två procentenheter tappar man. Det är en skillnad som betyder något.
Nu är intervjuunderlaget inte det mest imponerande: drygt tusen personer. Men ändå, de flesta bedömare hade väl räknat med att partiets siffror skulle förbättras i den mån de förändrades. För så är det ju beställt med politik, att ett parti aldrig har en bättre chans att nå publikt genomslag än när det kongressar.
Socialdemokraterna kongressade i hela fem dagar. Den sista kongressen före ett val som ser ut att bli det tuffaste för dem på minst tio år.
Sett till den stora bilden är det förödande. När den borgerliga alliansen tog ledningen i vintras och dessutom behöll den månad för månad ingav det socialdemokraterna allt mer oro. Trots alla deras försök att hitta blottor i den borgerliga formationen under våren lyckades de aldrig vända trenden. Skulle alliansens siffror hålla i sig till efter sommaren kunde strategidiskussionerna börja föras i valförlusttermer. Och så blev det ju. Den "stora planen" fick därför handla om att låta kongressen i Malmö bli vändpunkten varifrån den stora åter-erövringen av väljarstöd skulle ske.
Men en sådan plan fordrar att partiets ledning gör kongressen till något extra, till en avskjutningsramp för sprakande politiska energipjäser som gör omgivningen storögd och imponerad. Stora reformer, djärva omstyrningar, slagkraftiga visioner.
Publiken har lämnats besviken. Den här kongressen har mest handlat om att partiledningen fått stryk i olika frågor och försökt undvika att få stryk i andra. Någon glad uppvisning i framtidsoptimism och jäklar anamma inför valet har varken ombuden eller resten av svenska folket fått sig till livs.
I stället har man fått uppleva en vice statsminister som dras in i en brottsutredning, tjafs och missbelåtenhet om föräldraförsäkringen och Göran Perssons vanliga, tröttsamma maktarrogans.
Det är den stora bilden, dagen efter den tänkta vändpunkten. Den visar ett strategiskt opinionsläge för socialdemokraterna som snart kommer att injaga panik hos dem om inget oförutsett händer.