I riksdagen tröskades de stora politiska frågorna i går. Partierna debatterade vårbudgeten, alla väl medvetna om att allting i huvudsak handlade om att positionera sig inför valet 2006. Ekonomin utgör ju fonden för varje riksdagsval, och 2006 är det arbetslösheten som står i fokus.
Men politik är inte så enkelt. Ur folkdjupet bubblar ofta frågor vars betydelse partistrateger har erkänt svårt att förutse och handskas med. Kanske kommer familjepolitiken att göra arbetslösheten sällskap som stor valfråga nästa år.
I går togs ett stort steg i den kamp som Nätverket föräldraupproret fört sedan en tid tillbaka. I skuggan av budgetdebatten presenterade man i riksdagen ett upprop med 36 000 namn från 77 kommuner i landet med krav på stöd till föräldrar som är hemma med sina barn.
Tidigare har nätverket firat triumfer med att genom namninsamlingar ha drivit igenom kommunala folkomröstningar om valfriheten i tre kommuner. Ja-sidan vann alla tre.
Poängen de gör är i grund och botten ganska enkel: staten subventionerar olika barnomsorgs-alternativ, men inte dem som på något sätt innebär att föräldrar själva tar hand om sina barn. En situation som är orättvis och dessutom i strid med Föräldrabalken och Förenta Nationernas barnkonvention, menar nätverket. "Vi förlorar rätten till sjukpenning och pension. Dessutom stämplas jag som dålig kvinna för att jag stannar hemma", säger en av initiativtagarna.
De socialdemokratiska strategerna har nu inte mycket man-överutrymme i familjepolitiska frågor. De är trängda av sitt eget kvinnoförbund och det externa trycket från feministiska krafter, och deras egen utredare i föräldraförsäkringsfrågan är Karl-Petter Thorwaldsson, vars politiska föredömen verkar återfinnas i spektret mellan makarna Myrdal och Robespierre.
Så vad gör man i stället för att bemöta det obekväma upptåg som nätverket innebär? Man stoppar huvudet i sanden. I den officiella socialdemokratiska världsbilden existerar inte föräldrar som vill ta hand om barnen själva i stället för att överlåta dem åt institutioner. Regeringen har sagt blankt nej till de femton kommuner som ansökt om att bli försökskommuner i valfrihet. Förskoleminister Lena Hallen-gren vägrade ta emot listan med namnunderskrifter. Berit Andnor likaså. Det blev till slut Mona Sahlin som på väg till riksdagens frågestund fick en ovälkommen påhälsning.
Men de 36 000 namnen är ändå bara toppen på det isberg som kan förvandla den socialdemokratiska valrörelsen till en Titanicfärd om partiet behåller sin nuvarande familjepolitiska kurs. Kraven att tvångsdela föräldraförsäkringen är inte det minsta representativt för folkopinionen. 80 procent är emot. Frågan om huruvida omsorgen om barnen skall bestämmas i riksdagen eller runt köksborden kan komma att ställas lika högljutt som frågor kring arbetslösheten. Och till skillnad från när det gäller nationalekonomi är svenskarna över-ens: de vill bestämma själva.