Obama får priset för sina insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk. Kommittén lägger särskild vikt vid hans vision och hårda arbete för en värld utan kärnvapen. Obama hyllas också för att ha skapat ett nytt och bättre klimat i internationell politik, som inger hopp inför framtiden. Bland annat om att världens länder ska enas om ett globalt avtal om koldioxidutsläpp i Köpenhamn senare i år.
Nobelkommittén har helt rätt i att Obama har förändrat klimatet på den internationella politiska arenan. USA med Obama i spetsen har gått från att vara en ensamspelare till att bli mer av en lagspelare. Visst, USA bär gärna ledartröjan - men bjuder in till dialog och samarbete med andra länder. Det inger hopp om bättre relationer mellan världens länder och det inspirerar i sin tur många människor.
Men vi har ännu inte sett några resultat av USA:s makeover. Fredsprocessen i Mellanöstern står till exempel fortfarande och stampar på samma ställe. Fast hur skulle vi ha kunnat se några resultat? Obama har inte ens suttit ett år på presidentposten.
Ändå säger den norska Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland att Obama inte har fått priset för "vad som kan hända i framtiden, utan för vad han redan åstadkommit". Det känns inte trovärdigt. Misstanken om att utnämningen av Obama handlar mycket om kommitténs förväntningar går inte att skaka av sig.
Att förväntningar styr vem som ska få fredspriset är olyckligt. Dels för att det spär på kritiken om att Nobelkommittén har en egen politisk agenda. Dels för att det drar ned prisets rykte och status. Obama må vara en gudabenådad talare, men det gör honom inte automatiskt till en gudabenådad fredsmäklare. Om Obama inte kan leva upp till kommitténs förväntningar kommer 2009 års utnämning att betraktas som ett klavertramp och fredsprisets rykte och status kommer att dras ned rejält.
Dessutom sätter fredspriset Obama i en komplicerad sits. Han leder ett land som just nu krigar i två länder: Irak och Afghanistan. USA:s trupper i Irak har han lovat att dra tillbaka, ett löfte han än så länge inte har levt upp till. När det gäller Afghanistan håller han på att utarbeta en ny strategi, som vi ännu inte vet hur den kommer att se ut.
Hur han än väljer att agera kommer röster från alla möjliga håll att kritisera honom. Från höger för att han sitter i Nobelkommitténs knä och gör precis det den vill och förväntar sig. Från vänster för att han inte tar det ansvar för freden som han borde i egenskap av Nobels fredspristagare.
Det finns alltså en risk för att Obama blir bakbunden, att handlingsutrymmet krymper och han inte kan göra den skillnad som Nobelkommittén vill uppmuntra. Det är olyckligt. Det är därför även ett givet argument för att det är resultat - inte vackra ord - som bör vara Nobelkommitténs utgångspunkt när framtidens fredspristagare väljs ut.
Citat: "Vi har inte sett några resultat."