En släkting till mig lobotomerades på 50-talet. Jag minns honom från min barndom som en vänlig men i det närmaste totalt passiv person. Först mot slutet av sitt liv återfick han en del av den handlingskraft och livsglädje han hade i sin ungdom.
Lobotomeringarna är en skamfläck på den svenska samtidshistorien. Andra är tvångssteriliseringarna och hanteringen av de apatiska flyktingbarnen. Till dessa skandaler sällar sig dagens hantering av svårt psykiskt sjuka.
Corren har i veckan rapporterat om mycket allvarliga problem på Universitetssjukhusets psykiatriska klinik. Slitna och otillräckliga lokaler som ger de anställda dålig arbetsmiljö och inte rymmer de sjuka som borde få vård. Missförhållanden kan man leva med en tid - om det finns hopp om bättring. När landstinget beslutade att lägga bygget av det planerade psykiatrihuset på is falnade det hoppet.
De senaste dagarna har tidningen fått en rad insändare och debattartiklar. Somliga förtvivlade, andra uppgivna. En del talar om risken för vansinnesdåd när psykotiska människor rör sig ute i samhället istället för att befinna sig under vård. I torsdagens tidning kunde vi också läsa om våldsamheter på Glyttinge camping där det ibland bor psykiskt sjuka som inte har någon annanstans att ta vägen.
Om oskyldiga skulle komma till skada på grund av resursbrist i vården vore det en tragedi. En händelse som inte minst skulle belasta den landstingsledning som inte förmår hantera situationen. Jag vill ändå understryka att även om vansinnesdåd inträffar, så är de mycket ovanliga. Den drivkraft som bör leda oss när vi diskuterar psykiatrins framtid är solidariteten de sjuka; en rättvis vård oavsett sjukdom.
På 80- och 90-talen stängdes de flesta stora mentalsjukhus, Beckomberga lades till exempel ned 1995. Det var av allt att döma en rimlig åtgärd då vården av psykiskt sjuka utvecklats, med bland annat nya mediciner. Till det kom kritiken mot det som många uppfattade som en omänsklig behandling av patienterna på de slutna klinikerna.
Så tanken var rätt. Men många som behövde vård kom i kläm. Hamnade på gatan.
Vid en stor förändring som psykiatrireformen uppstår övergångsproblem, problem som ett väl fungerande samhälle ska lösa. I själva verket är sättet att hantera sådana svårigheter ett mått på samhällets förmåga att fullfölja uppdraget från medborgarna. I det här fallet har vi misslyckats, både nationellt och nu här i Linköping.
Samhället har en skuld till de psykiskt sjuka. Det är dags att vi betalar den.