I vissa Stockholmsförorter har stenkastning mot bussar tidvis varit ett så stort problem att bussturer har ställts in. Kravallerna i Rosengård förra året skapade debatt över hela landet.
"Raseriet, framför allt mot polisen, kokar runt om i Sverige", skriver Aftonbladet under ett foto på en bil som satts i brand (7/9). En ung man som kallar sig Darko, 21, visar upp sin tatuering med bokstäverna FTP, Fuck The Police, bredvid bilden av en smurf (smurfar är ett hånfullt smeknamn för poliser med anspelning på att båda är blå).
Den bild Aftonbladet visar upp är tillspetsad, dramatiserad. Säkert finns det personer som Darko. Men att måla upp svenska förorter som ghetton styrda av kriminella gäng är farligt. Det ger inga förklaringar - ingen början på historien. Det skymmer det faktum att många av stenkastarna är vanliga ungdomar, långt från en yrkeskriminell bana. Och att de allra flesta som bor i dessa förorter är vanliga människor som har ett jobb - eller helst av allt vill ha det.
Så vad är förklaringen?
En pusselbit är förstås att ungdomar i Sverige har sett upploppen i Paris förorter på teve och tagit intryck. Brinnande bilar är ju coolt. Kan de så kan vi.
En annan förklaring kan vara polisens bristande kompetens - och kanske rent av brutalitet. Så låter det åtminstone om man frågar ungdomarna.
Men att hejda ett våldsamt upplopp är givetvis svårt. Inte bara stenkastning utan även skottlossning har förekommit. Polisen måste skydda sig och samtidigt agera kraftfullt. Risken att någon som blir fasthållen eller visiterad känner sig kränkt är omöjlig att undvika.
I Stockholm och Malmö tycks polisen ha kommit framåt genom att skapa dialog med dem som bor i de oroliga områdena. Det receptet bör prövas även i Göteborg, Västerås och Uppsala.
Fler synliga poliser i vardagen behövs i dessa bostadsområden. Förhoppningsvis blir det möjligt när regeringen nu ökar polisens anslag med cirka två miljarder för att säkra vallöftet om 20 000 poliser.
Men en långt viktigare orsak till vad som sker är att unga människor har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Svårast i hela Europa. Den svenska arbetsmarknaden är trögrörlig, man stannar på sitt jobb. Och arbetsgivarna är försiktiga när de nyanställer, prövar inte gärna okända kort. Det missgynnar även den som har utländsk bakgrund.
Unga människor med utländsk bakgrund är dubbelt missgynnade på den svenska arbetsmarknaden. Vissa av dem upplever att de inte har någon chans. Det är den situationen som måste få en lösning. Det är där det verkligen brinner.
Alla som bor i Sverige måste känna att de har en chans. Inte för att våldet ska upphöra. Utan för att de är värda det.