Correns ledarskribent Marika Formgren måste ha missat en väsentlig del av omsvängningen i Moderaternas politik. Partiet kallar sig ju numera för "det nya arbetarpartiet", ändå går ledarskribenten till hårt angrepp mot facket (läs IF Metall) för det nya löneavtalet. Tjänstemännen (Unionen) nämns överhuvudtaget inte trots att de också haft "mage" att pressa arbetsgivarna till ett högre avtal.
Vad är det som upprör ledarskribenten, jo facken pressade arbetsgivarna till ett avtal på 3 procent över 14 månader jämfört med att arbetsgivarna tidigare accepterat 2,6 procent över 13 månader. Detta motsvarar en ökning på 0,014 procent i snitt per månad under avtalstiden. Denna ökning innebär enligt ledarskribenten en katastrof för svensk industris konkurrenskraft och att många arbetare kommer att förlora jobbet. Det vore klädsamt om ledarskribenterna kunde visa samma indignation när aktieägare och direktörer förser sig med höga aktieutdelningar och bonusar.
Facket tog under finanskrisen 2008 ett stort ansvar och gick ner i lön för att företagen skulle kunna behålla arbetskraften. Om ledarskribenten frågar fackmedlemmarna tycker de nog att det nya avtalet är för lågt och att det är "payback-time".
Janne Fredriksson
Corren svarar:
Det är inte 2,6 procent över 13 månader respektive 3 procent över 14 månader som ska ställas mot varandra - de höga lönelyften ska ställas mot att prognoserna spår en mycket låg tillväxt nästa år, och att eurokrisen kommer att slå först och hårdast mot exportindustrin.
Krisen skulle sannolikt slå ut industrijobb även utan lönelyft, men med feltajmade höga lönelyft blir det fler som förlorar jobbet. Att då prata om "payback-time" är oansvarigt och föga solidariskt med dem som kommer att bli arbetslösa.
Höga direktörsbonusar kan man uppröras över av moraliska skäl, men ekonomiskt är de en droppe i havet jämfört med höga lönelyft för stora personalgrupper.
Marika Formgren