Så skriver samhällsdebattörerna Thomas Gür och Patrik Engellau i sin nya skrift Den övermodiga beskyddaren: hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna (Den nya välfärden, 2012). I boken går de igenom hur civilsamhället har tagit skada av att välfärdsstaten expanderat in på dess område och försökt ta över dess uppgifter.
Det civila samhället beskrivs som allt som inte tillhör statsmaktens eller marknadens domäner. Familjer, grannsamverkan, idrottsföreningar och församlingar hör dit. Dess funktion är först och främst socialisering, det vill säga uppfostran, av nya generationer av människor. Någon måste föra vidare de värderingar som stödjer och hjälper oss i vårt dagliga liv och som får samhället att fungera till uppväxande människor. Det görs framförallt i familjen och i de olika frivilliga sammanslutningar som tillsammans utgör det civila samhället.
80 år av statlig utvidgning har skadad det civila samhällets förmåga att föra dessa värderingar vidare. Det ska påpekas att författarna är noga med att synliggöra förändringarna i den svenska välfärdsstaten. Fram till och med 1970-talet hade den statliga expansion främst en uppfostrande roll. Civilsamhällets värderingar - goda stöttepelare såväl som hårdhet mot avvikare - implementerades på statlig nivå.
Först efter det blev statens roll omhändertagande och synen på människan som en rättighetsvarelse utan skyldigheter slog igenom. Resultatet syns nu i dåliga skolresultat, bidragsfuskande och i att Sverige - även om vi fortfarande är ett rikt och välmående land - kraftigt har tappat i olika välståndsrankingar de senaste decennierna.
De starka värderingar som var en förutsättning för att välfärdsstaten skulle kunna byggas upp och fungera finns inte längre kvar. Detta är inte främst en fråga om politisk åsiktshållning utan om vilken generation man är född i. Människor som föddes på 1930-talet tyckte och tycker fortfarande att det är en skam att ta emot bidrag. Att göra det var liktydigt med ett personligt nederlag och brott mot samhällets etiska hållning. Det fanns ett enormt socialt tryck från omgivningen att försörja sig själv i alla lägen.
Idag finns det trycket inte kvar.Tydligare än så kan inte förfallet åskådliggöras.
Författarna ger inga trösterika råd i bokens avslutning. Att helt sonika rulla tillbaka välfärdsstaten skulle inte automatiskt få goda värderingar att åter växa fram. Politikens möjlighet att påverka i positiv riktning är begränsade. Vi måste själva återupprätta den ansvarskänsla och respekt som en gång lade grunden till Sveriges framgångar.