Folkpartiet har väckt nytt liv i kärnkraftsfrågan. Partiet har presenterat en plan som öppnar för en eventuell utveckling av kärnkraften. Tanken är att det på sikt kanske skall kunna byggas ett par nya reaktorer i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Det är som att svära i kyrkan.
Kärntekniklagen förbjuder inte bara byggandet av nya kärnkraftverk, den tillåter inte heller forskning kring ny kärnkraft, något som teoretiskt skulle ha kunnat resultera i att vetenskapen fått fram mer säker kärnteknologi.
Sedan folkomröstningen 1980 är inriktningen klar, även om de politiska turerna varit många: kärnkraften skall avvecklas. Förutsättningarna i dag är emellertid delvis förändrade. Det gäller i och för sig inte riskerna med kärnkraften. De svenska kärnkraftverken har visserligen visat sig hålla en mycket hög säkerhetsstandard. Inte minst frågan om den slutgiltiga förvaringen av avfallet, och de därmed förknippade säkerhetsriskerna också för kommande generationer, gör dock att många av invändningarna mot kärnkraften från tiden för folkomröstningen för ett kvartsekel sedan trots allt består.
Men samtidigt har det visat sig att de alternativ som man den gången satte sitt hopp till inte infriat dessa löften. I stället leder en avveckling av kärnkraften till en kraftigt ökad användning av kol, olja och gas. De två nya kraftverk som planeras kommer att öka utsläppen av koldioxid i Sverige med sju--åtta procent per år. Att avveckla kärnkraften räddar alltså inte miljön. Det riskerar tvärt-om att förvärra växthuseffekten. Det var ett närmast obekant hot när svenskarna tog ställning till kärnkraften.
Därför är det bra om vi nu kunde få en förnyad, mer förutsättningslös energipolitisk diskussion. Vi måste börja fundera på nytt kring dessa frågor, starta om från början om man så vill. Däri ligger det stora värdet med folkpartiets kärnkraftsutspel.
Det är ett intressant politiskt fenomen att folkpartiet skaffat sig för vana att röra om i grytan -- också i den egna -- de senaste åren. Det startade med kravet på språktest för invandrare som vill bli svenska medborgare. De senaste veckorna har det stormat kring folkpartiledningens tankar på övergångsregler. Och nu idén att bygga mer kärnkraft.
"Våghalsigheten" har förvisso varit halvhjärtad; Lars Leijonborg ägnade större delen av valrörelsen 2002 åt att förneka att han hade sagt något särskilt avvikande, men blev likväl rikligt belönad av väljarna för sin ursprungliga våghalsighet. Och inte heller i frågan om övergångsregler har folkpartiet vågat stå loppet ut. Att vara liberal är ju, som det också brukar heta, att vara kluven.
Men kretsen kring Lars Leijonborg är i varje fall skicklig på att lokalisera potentiellt publikfriande ståndpunkter, från krav på invandrare till att hindra bidragsexploatering. Kanske visar sig även kärnkraften vara en sådan fråga. Stödet för en utbyggnad av kärnkraften är i och för sig ytterligt svagt, men en majoritet vill åtminstone behålla de nuvarande kärnkraftverken så länge som möjligt. Och så har faktiskt opinionen sett ut i ganska många år.
Den svenska politiska debatten präglas av en bedövande likformighet, med ett starkt konformistiskt tryck i de flesta frågor. Det föder och stärker en extrem försiktighet som förhindrar förnyelse inom en rad viktiga politikområden. Lars Leijonborgs och vice ordföranden Jan Björklunds frispråkighet utgör en stark kontrast till moderaternas försiktiga slingrande under Fredrik Reinfeldt. Det ligger ett värde i sig i att ett parti som folkpartiet (mer exakt delar av partiets ledning) vågar tänka lite politiskt inkorrekt.