Svensk kriminalvård fungerar inte. Åtgärder sätts in för sent - om alls. Socialtjänsten är tandlös och fängelserna tjänstgör som plantskolor i brottslighet. Denna dystra bild bekräftas av många med insyn i systemet.
På Dagens Nyheters debattsida igår bekräftades bilden åter. Den här gången av ekobrottslingen, Torgny Jönsson, som föreslog kraftiga satsningar på vård och återanpassning - pengar som kunde tas från polisen - som lösning på problemet.
Tanken är inte ny och den kan verka logisk. Kriminellt belastade personer har ofta "hamnat snett" tidigt i livet och deras "brottskarriär" kommer sällan som en överraskning för de närstående. De tyngre brotten i Sverige begås i stor utsträckning av en relativt liten grupp "yrkeskriminella". De flesta som arbetar med frågorna - utredare, poliser, domare - vet vilka de är.
Riktade insatser mot dessa individer skulle troligen löna sig samhällsekonomiskt många gånger om - och behovet av poliser minska.
Idag är det vanliga att en brottsling hunnit begå småbrott i åratal innan några mer omfattande insatser sätts in. Insatserna är dessutom sporadiska och i regel utformade som tidsbegränsade påföljder för brott. Något helhetsansvar för individen tas sällan.
Jönsson förespråkar inte riktigt så drastiska åtgärder för att "effektivisera" kriminalvården. Men det är troligen vad som skulle krävas för en radikal förbättring av dagens brottsstatistik.
Problemet är att effektivitet inte kan få vara det enda värde som styr polis och domstolars arbete. Även om det vore verkningsfullt att sätta in omfattande åtgärder mot tonåringar "på glid" och även om de flesta högstadielärare kan peka ut vilka av deras elever som är "riskzonen" så kräver rättsäkerheten att det finns en proportionalitet mellan brottet och statens insatser. Lärare och tjänstemän kan ha fel, de kan vara fördomsfulla, eller rent av drivas av personlig antipati. Man bör inte heller glömma att "behandling" och tvångsvård, till syvende och sist, alltid utgör en inskränkning av den personliga friheten.
Även grovt yrkeskriminella har rättigheter. Lika självklart som att individen förverkar vissa rättigheter genom att begå brott, lika självklart bör den som avtjänat sitt straff få dem tillbaka. Tvångsinsatser måste vara kopplade till konkreta illgärningar.
I början på 1900-talet drömde många samhällsingenjörer om att "forma" den perfekta, läs lydiga, samhällsmedborgaren. Det är en i grunden totalitär tanke och vi ska vara glada över att den inte förverkligades. Tanken att brottslingar och andra avvikande är "sjuka" har alltid slutat med att individuella rättigheter kommit i kläm.
Självklart ska samhället hjälp med återanpassning till kriminella. Men den måste i första hand vara frivillig och riktas till dem som är motiverade. Det mest humanistiska är att även den som begår brott betraktas som en fritt väljande människa.
Mer "radikala" tvångsåtgärder skulle däremot sudda ut gränsen mellan "skyldig" och "oskyldig" och blanda ihop "rätt" med "friskt". En sådan ordning vore kanske effektivare än dagens system. Men priset är alldeles för högt.