"Charles de Gaulle har de flesta svenskar aldrig begripit." Det skriver en recensent av Knut Ståhlbergs nyutkomna biografi över Frankrikes store statsman, "generalen som var Frankrike". Men man kan lika gärna säga att de flesta svenskar aldrig begripit Europa. I den svenska synen på de Gaulle, eller snarare på Frankrike i största allmänhet, blottläggs främlingskapet inför det europeiska.
Personen Charles de Gaulle identifierade sig i närmast metafysisk mening med den franska nation som han räddade vid två avgörande tillfällen -- under det andra världskriget, och sedan i samband med Algeriet-krisen på 1950-talet. Generalen hade en "bestämd uppfattning av Frankrike". "Min fantasi framställer Frankrike för mig som en sagoprinsessa eller madonna åt vilken Försynen håller en storslagen och säregen livsbana i beredskap", skrev de Gaulle. "Fantasi", nationen som "sagoprinsessa", "Försyn" -- det är ord som man i ett svenskt sammanhang bara skakar på huvudet åt.
Knut Ståhlbergs ambition är att ändra svenskarnas bild av de Gaulle som en uppblåst excentriker. I själva verket går det knappast att tala om att någon bild över huvud taget existerar. Vi bryr oss inte om dagens franska politik, och ännu mindre om sedan decennier döda franska presidenter.
Däremot figurerar konturerna av en gestikulerande Charles de Gaulle bakom den karikerade bild av det franska som de flesta bär med sig. Med svenska ögon kunde de Gaulle inte vara mer "fel": han var nationalist, latinskt temperamentsfull och europé -- kategorier som den svenska nationella identiteten kontrasterades emot under efterkrigstiden.
De Gaulle uppfattade att Sverige var helt och hållet emot Frankrike och att svenskarna föraktade fransmännen. Det var vid en tid då Sverige byggde upp sin identitet som moralisk stormakt, som godhetens och det progressivas inkarnation på den internationella scenen. Den inskränkta nationalism som de Gaulles och hans efterträdares Frankrike ansågs representera hade vi lämnat bakom oss. Samtidigt kände vi ingen delaktighet i den vision om ett enat Europa som denne nationalist till synes paradoxalt nog drömde om.
Främlingskapet för Frankrike, Europas viktigaste nation vid sidan av Tyskland, och därmed också för Europa, är i själva verket gemensamt för såväl många svenska EU-vänner som svenska EU-motståndare. Charles de Gaulle stod för den "farliga franska nationalismen" som varit så destruktiv, skrev en recensent som annars tillhör dem som pläderar för ett mer överstatligt, federalt EU. Men även under en sådan klädedräkt kan klassisk, svensk självgodhet döljas. Den "farliga" franska nationalismen har tvärtom varit en av grundförutsättningarna för framväxten av detta mer enade EU; fransk storhet skulle uppnås genom europeiskt enande och storhet.
Brist på förståelse för sambandet mellan Frankrikes ambitioner och EU:s utveckling hämmar oundvikligen förståelsen av den europeiska politikens dynamik.
Det betyder inte att det franska perspektivet på Europa skall ges någon exklusivitet -- det är efter den senaste utvidgningen omöjligt -- men däremot fordras att man har den rätta känslan för det "förflutnas ständiga närvaro", som titeln på Knut Ståhlbergs förra bok löd.