Göran Hägglund avslutade i söndags årets Almedalsvecka. Hans tal var starkt ideologiskt och väckte frågan om vart Kristdemokraterna är på väg. Partiet har länge plågats av en trängande oförmåga att sätta ner foten i fråga om vilken riktning partiet ska gå. Man har inte tydligt kunnat ge besked till väljarna vad man vill och sedan hållit sig till det. Ena dagen har det varit bitska men humoristiska utfall mot kulturvänstern, för att andra dagen följas upp med tvehågset mittenpositionerande.
Efter rikstinget i januari, då Göran Hägglund med god marginal återvaldes framför utmanaren Mats Odell, befarade många att osäkerheten skulle bestå. Men krisinsikten kan inte ha undgått Hägglund och hans innersta krets vid det här laget.
Strax efter rikstinget rekryterades ungdomsförbundets förre ordförande Charlie Weimers och Svenska Dagbladets förre ledarskribent Johan Ingerö till Hägglunds stab. Något som fick en av partiets vänsterprofiler att utbrista "men var det inte vi som vann?".
Av KD:s olika falanger är det just den socialliberala vänsterfalangen som Hägglund tidigare gjort sig känd för att hålla under armarna. Samma falang som efterfrågat ett mer mittenorienterat parti. För de allra flesta partier är det naturligtvis en bra strategi. De flesta väljarna finns i mitten och även om man tänker sig att väljarna är helt jämnt utspridda mellan höger och vänster så har man bäst chans att nå flest från mitten. Men Kristdemokraterna är inte som de flesta partier. Förutom Sverigedemokraterna väcker inget parti så mycket negativa känslor hos väljarna. En stor stötesten är många väljares uppfattning att KD blandar in för mycket religion i politiken. Enligt en ny antologi från SOM-institutet har endast nio procent av väljarna Kristdemokraterna som sitt första eller andrahandsval.
Chansen att partiet kan nå många genom att försöka appellera till "alla" är därför i dagsläget dömt att misslyckas. Man får i stället lov att fokusera på att de som faktiskt sympatiserar, eller har potential att sympatisera, med partiet. Samt se till att omvandla sympatierna till röster i valen. I ett nytt strategidokument medger KD-ledningen att partiets huvudsakliga väljargrupp är gamla moderatväljare som letar en ny hemvist efter Moderaternas mittensväng.
Att ha identifierat sin målgrupp är en bra första steg, men nästa problem uppstår i genomförandet. Kommer man få med sig hela partiet på en högersväng? Tveksamt. Kommer det verka trovärdigt efter de senaste årens åsiktsmässigt hattande fram och tillbaka? Osäkert.
För alliansens del är det viktigt att det finns en politisk bredd. Annars faller själva syftet. Det är redan nu alldeles för trång i den politiska mitten. Den insikten kan bli Kristdemokraternas frälsning. Nu när till och med partiledningen verkar inse att det bara finns en väg framåt.