Många Motalabor känner nog att marken skakar under fötterna. Varslen kommer slag i slag, och en av kommunens största arbetsgivare Dometic planerar att lägga ned produktionen.
Det finns ett svar på varför just Motala drabbas så hårt av krisen. Liksom Sverige drabbas extra hårt av den globala finanskrisen för att vi är ett litet och exportberoende land, har Motala en särskilt sårbar struktur. I Motala arbetar 26 procent inom tillverkningsindustrin, jämfört med 16 procent i riket.
Tillverkningsindustrin drabbas särskilt hårt när exporten går dåligt. Dessutom var svensk industri redan innan krisen slog till under förändringstryck. Globaliseringen flyttar enklare monteringsarbeten till låglöneländer. Svenska politiker och fackföreningar försöker inte hålla emot, eftersom man inte vill konkurrera med låga löner. I stället har inriktningen länge varit att svensk industri ska satsa på de mer kvalificerade jobben, som kräver högre kompetens men också ger bättre betalt.
Problemet för Motala är att utbildningsnivån i kommunen är relativt låg. Bara 23 procent har en eftergymnasial utbildning, jämfört med 34 procent i länet och 35 procent i riket. Det gör det extra tufft för Motala att snabbt ställa om och ersätta förlorade jobb med nya.
Att krisen slår hårt mot många andra svenska orter är ingen tröst. Tvärtom, det blir svårare att få särskild hjälp från regeringen när Motalas problem ställs mot situationen i Trollhättan eller Sandviken.
Men allt är inte hopplöst. Motala har gått igenom kriser förr, och många andra svenska orter har visat att det går att komma ut starkare på andra sidan av en kris.
Liksom för Sverige i stort gäller för Motala att företagen måste få så bra generella förutsättningar som möjligt. Ingen vet vem som sitter på en briljant uppfinning eller affärsidé, och därför är ett generellt gott näringslivsklimat bättre än smala satsningar på vissa näringsgrenar.
Att höja utbildningsnivån är centralt, men också knivigt. Eftersom ingen vet vilka industrijobb som finns kvar när konjunkturen vänder är det riskabelt att satsa på specialiserade industriutbildningar. I värsta fall läggs stora pengar på att utbilda många människor som ändå inte får jobb sedan.
Däremot bör alla Motalabor som vill läsa på högskola uppmuntras att göra detta. Att flytta kurser från Linköpings universitet till Motala riskerar dock att gå ut över kvaliteten. Sätt hellre in gratisbussar för studenter mellan Motala och Linköping, liknande den campusbuss som redan går mellan Norrköping och Linköping.
Ungdomarna drabbas hårdast när arbetslösheten stiger. Där gäller det för kommunpolitikerna att ha is i magen. Om Motalaungdomar flyttar till andra orter för att studera eller jobba får det inte ses som ett nederlag. Tvärtom kan det vara ett framgångsrecept: Om ungdomar som lämnar Motala kommer tillbaka några år senare, välutbildade och med yrkeserfarenhet, är Motala att gratulera. Då är en del av den nödvändiga omstruktureringen gjord.