Kreativ förstörelse brukar ekonomer kalla det, den ständiga processen av innovation och skärpt konkurrens i en fri marknadsekonomi som slår ut aktörer som inte håller måttet. Det kan vara när datorer konkurrerar ut skrivmaskiner, men det kan också vara när Ikea slår ut en mindre, dyrare möbeltillverkare.
Vi som tror på marknadsekonomi måste också acceptera kreativ förstörelse. Hur mycket det än svider när ett symbolladdat företag med affektionsvärde för många går under, så är alternativen värre. Sveriges fåfänga försök att rädda varvsindustrin kostade skattebetalarna många onödiga miljoner, och styggelser som protektionism och handelshinder bottnar ofta i strävan att hindra just förstörelsen som sker på en fri marknad.
Nu är det Saab Automobile som drabbas. När Victor Muller i går morse lämnade in konkursansökan kände många Saabentusiaster i Sverige sorg. Samtidigt var nog få förvånade - sedan Saab startade biltillverkning 1946 är åren som verksamheten gett vinst lätträknade.
Och tanken på kreativ förstörelse kan faktiskt också ge tröst. Den sker ju för att släppa fram nya, bättre idéer och produkter, och på grund av Saab finns i Trollhättan förutsättningarna - i form av kunniga och erfarna ingenjörer, industrimontörer och tekniker - för nya verksamheter att blomstra. Men för att det ska kunna ske måste resurserna frigöras; de Saabanställda måste få det slutgiltiga beskedet att det är dags att hitta ett annat jobb, och skattepengar måste styras mot nyttigare områden än att hålla en döende biltillverkning under armarna.
Därför är kritiken mot regeringen svårbegriplig. Visst är det mänskligt att försöka hitta en syndabock när sorgen över Saab värker, men tror någon på allvar att läget hade sett bättre ut om staten 2009 hade gjort som Mona Sahlin ville och köpt Saab? Håkan Juholts uttalande i går att regeringen "saknar visioner" för fordonsindustrin tyder tyvärr på det.
En annan syndabock är General Motors (GM), Saabs tidigare amerikanska ägare som stoppade affärerna med kinesiska Pang Da och Youngman. Kritiken mot GM var i går hård från många håll, men ur ett företagsekonomiskt perspektiv är deras agerande logiskt. Under de 20 år som GM ägde Saab (varav 11 år som ensam ägare) investerade amerikanerna i forskning och utveckling. När Saab såldes 2010 behöll GM ändå rättigheterna till flera bilmodeller, samt olika patent och licenser.
Det är dessa kunskaper och immateriella rättigheter som GM inte vill se i händerna på kinesiska konkurrenter. Det är sannolikt också just dessa kunskaper och immateriella rättigheter som intresserar Pang Da och Youngman. Vi lever i ett kunskapssamhälle där de fysiska bilfabrikerna och personalen tillspetsat kommer "på köpet" när man handlar med patent och licenser.
Kreativitet och innovation är vägen till framtiden. Trollhättan har en utmärkt infrastruktur för avancerad industriproduktion. Nu behövs idéer och entreprenörer.