Det går som tåget. Det går som på räls. Raka spåret. Tre vanliga uttryck i vardagsspråket som vi använt så länge någon kan minnas. Vi reflekterar sällan över dem. Men uttrycken uppstod en gång som återspeglingar av faktiska förhållanden.
För tidigare generationer var resandet sannerligen ett vågspel. Att segla på havet innebar påtagliga risker för svåra oväder och skeppsbrott. På landbacken var vägarna leriga och gropiga, att färdas med häst och vagn var notoriskt obekvämt och långsamt. Om inte snö och regn ställde till trubbel, gick vagnshjulen sönder eller hästarna skenade. Att resa var kort sagt äventyrligt och osäkert. Man fick vara glad om man överhuvudtaget kom fram.
Järnvägarna, 1800-talets stora kommunikationsrevolution, förändrade detta i ett slag. Plötsligt välsignades Sverige med ett snabbt, stabilt och pålitligt färdmedel. Det går som tåget. Det går som på räls. Raka spåret. Uttrycken är både konkret beskrivande och visar vilket grundmurat förtroende som vanliga människor hyste till järnvägen. Men det var då det. Förra veckan presenterade Medieakademin sin årliga förtroendebarometer som mäter allmänhetens inställning till myndigheter, politiker, medier och andra aktörer på den offentliga arenan. Bland företagen hamnade faktiskt Systembolaget i topp, följt av IKEA och Volvo. Gissa vem som hamnade på 2013 års jumboplats? SJ.
Svenskarnas förtroende är i dag till och med större för den konkursade biltillverkaren Saab (inte illa efter cirkusen med skojaren Victor Muller). Även i relation till samtliga aktörer i mätningen ligger SJ risigt till. "Hela svenska folkets järnväg" är i samma förtroendemässiga bottendivision som Arbetsförmedlingen, EU-kommissionen, TV3 och Kristdemokraterna.
Generellt sett tycks dock fortfarande många gilla tåg som transportform. Vi vill tycka om järnvägar. Men SJ och Trafikverket gör snarare sitt bästa för att i praktiken döda denna principiella kärlek. P1:s granskande samhällsprogram Kaliber har i serie reportage belyst den svenska tågtrafikens förfall. Biljettsystemet är exempelvis ett absurt lotteri som ingen begriper, priserna är omöjliga att förutsäga.
Vidare fifflas det systematiskt med statistiken för att dölja SJ:s oförmåga att hålla tiderna. Forskare nekas korrekta siffror, varför utredningar i syfte att lösa den usla punktligheten blir hopplös. Passagerarna kan inte lita på tågen som ständigt är försenade, går sönder eller ställs in av diverse anledningar. Risken att drabbas av en bruten anslutning och tvingas frysa på en öde perrong någonstans i Sverige kan aldrig negligeras.
Resandet med nutidens lok och vagn påminner om hur det var förr med häst och vagn: det är äventyrligt, osäkert och man får vara glad att överhuvudtaget komma fram. Det går som på räls? Urspårad är väl det uttryck som mest adekvat fångar upplevelsen av vår generations järnvägsåkande.