Det finns olika idéer om varför S åter tagit sig över 30-procentsnivån. S-sympatisörer talar om Juholteffekt, men en rimligare förklaring är att det har varit tyst runt regeringen - utom när den kritiserats för Fas 3 och sjukförsäkringen. S-lojaliteten med Juholt är nästan rörande, med tanke på alla pinsamheter han redan hunnit med. När konstiga Libyenuttalanden, pensionsutspel och Bodströmrecensioner haglar som värst trevar även vi som inte röstar S efter skämskudden.
Men kanske är Juholt bara vilsen. Det är ju än så länge oklart vilken politik S ska föra framöver, och ännu mer oklart vilka partier S ska samarbeta med. Det har fått Widar Andersson på socialdemokratiska Folkbladet att önsketänka. Han skriver (30/5) att det inte bara är det rödgröna samarbetet som är över, efter valet 2014 kommer även alliansen att vara stendöd.
Dödförklaringen bygger på att KD och/eller C åker ur riksdagen vid nästa val, vilket verkar rimligt enligt väljarbarometrarna. Men allianssamarbetet fungerar som en slags livförsäkring för KD och C: De låg illa till även inför valet 2010, men fick tillräckligt många borgerliga strategiröster för att stanna i riksdagen och säkra en borgerlig regering. Widar Anderssons gissning att striden mellan S och M avgörs av vem som lyckas knyta till sig MP och FP behöver alltså inte alls bli verklighet.
Därmed inte sagt att Folkbladet fantiserar fritt. De borgerliga partierna har en historia av samarbetsproblem. Under 90-talet flörtade FP med S, och C samarbetade med Göran Perssons regering.
Men sedan dess har FP och framförallt C utvecklats till tydligare borgerliga partier - många väljare skulle uppfatta ett S-samarbete som ett rejält svek. Dessutom var Göran Persson en pragmatisk "mittensosse", medan Juholt hittills har parkerat sig tydligt till vänster. Inget guldläge för en socialliberal mittenregering, alltså.
Det betyder inte att alliansen bara kan fortsätta som hittills. Småpartierna måste profilera sig för att inte försvinna i M-skuggan. Ett sätt kan vara att göra upp med identitetspolitiken. Som Corren har påpekat har alliansregeringen tagit över både statsfeminismen och integrationspolitiken från S utan större förändringar.
Men att kompensera orättvisor mot kvinnor, HBT-personer och invandrare genom kvotering och positiv särbehandling är både antiliberalt och riskerar att öka motsättningar i samhället. De små borgerliga partierna borde utveckla en modern, liberal politik för jämställdhet och antidiskriminering. Där ingen särbehandlas, positivt eller negativt, och där rättigheter och skyldigheter alltid är knutna till individen, aldrig kollektivet.
Då skulle Juholt dessutom tvingas ge sin syn på den identitetspolitik som enligt Mona Sahlin var en av anledningarna till att hon fick avgå.