”Det är som att Birgitta fortsätter att hälla upp gin till en gammal alkad faster som alla andra är på väg att förlora hoppet om, och helst vill skicka på tolvstegsprogram.” Jenny Nordberg, Svenska Dagbladets medarbetare i New York, beskriver på detta vis Sveriges bistånd till FN (20/9). Under de senaste tre åren har det uppgått till 24 miljarder kronor. 24 miljarder. Mer än hälften av pengarna går direkt in i FN:s budget som organisationen ”gör vad de vill med”. Tre fjärdedelar går till löner och FN-tjänstemän i New York lever inte som kyrkråttor direkt. Andra länder, USA inkluderat, har ifrågasatt FN:s löpande kostnader. Men inte Sverige, vi bara ger och ler. Vilket föranleder en ambassadör att prata om Sverige som FN:s jultomte, vittnar Nordberg.
Ett heligt skimmer lyser över den svenska biståndsapparaten. Det är fantastiskt att vårt förhållandevis lilla land är generösast i världen med att skänka hjälp till utsatta människor. Naturligtvis är det något vi ska vara stolta över och en tradition vi ska värna. Det problematiska med helig mark är dock att saker kan ligga och ruttna under stenar som ingen törs vända på. Om någon ändå försöker blir motståndet massivt och tolkas som ifrågasättande av hela saken.
Fråga Gunilla Carlsson (M). Hon hade en agenda när hon tillträdde som biståndsminister 2006 och gick ”all in” i sitt försök att bringa ordning och reda i miljardrullningen. Enprocentsmålet hävdade hon var ett trubbigt instrument eftersom det bara fokuserar på själva utgiften och inte på mottagarna, vilket gjorde det svårt för Sverige att sätta egna mål för biståndet. Att slopa enprocentsmålet är inte detsamma som att minska på biståndet, menade Carlsson. Men kritikerna ville inte lyssna på det örat.
Carlsson betedde sig ogudaktigt när hon ville minska på antalet mottagarländer. Att syftet med det var att underlätta kontroll och uppföljning att pengarna verkligen gick dit de skulle, spelade ingen roll. I sin krönika i SvD skriver Jenny Nordberg att FN brukar få en fin julklapp från Sverige då ”UD panikskickar miljarderna som blivit över i biståndsbudgeten rakt in i detta FN:s svarta hål”. Slösaktigt, javisst, men åtminstone kan UD inte beskyllas för att minska på biståndet. Fortfarande tycks det viktigare att vi ger bistånd än vilken nytta det gör.
I förra veckan avgick Gunilla Carlsson. Av vilket skäl är ännu inte klarlagt. Innan hon tackade för sig hann hon svänga i sin åsikt om enprocentsmålet: ”det är en bra måttstock och vi vill fortsätta med den” (P1 Morgon 19/8). Bortsett från att det är synd att Vadstenapolitikern, som under lång tid stod pall i motvinden, försvinner från regeringen är det viktigaste att efterträdaren Hillevi Engström (M) fortsätter i Carlssons anda. Biståndsportföljen är kanske inte den tyngsta, men den är oerhört viktig för svenska folket. Carlsson försökte snarare fylla än tömma den på innehåll.
Om hon avgick för att hon inte längre kände stöd från sitt parti, får vi kanske aldrig veta. Men det vore rent ut sagt för jäkligt.