Det finns en vrede hos våra äldre. Det blev tydligt under debatten om äldreomsorg i Missionskyrkan i Linköping i onsdags. En kvinna i publiken fångade stämningen:
- Vi äldre måste ta mer tid och plats i samhället och det börjar vi med ikväll!
Efter debatten verkade de flesta nöjda, såväl debattörer som publik. Tonen från publiken var tuff och frågorna raka. Själv slogs jag av att panel och publik så ofta talade förbi varandra.
De äldres oro är konkret. Den handlar om hur maten smakar, rollatorernas konstruktion, när man får gå och lägga sig och hur ofta man får duscha. I grund och botten är frågan: vem bestämmer? Är vi vuxna, som bestämmer över våra liv, eller är vi hjon som godtyckligt kan skyfflas runt på lönsamhetens altare?
Mot detta står politikernas systematiserade, analytiska sätt att betrakta frågorna. De vill inte fundera över om korgen på rollatorn är vettigt utformad, utan vad kvalitet är i generella termer. De ser strukturer, sällan människor.
Det är egentligen inget att uppröras över. Sådant är politikernas ansvar. De ska tillhandahålla vård och omsorg för alla som behöver, till ett rimligt pris för skattebetalarna. Det kräver ett systematiskt angreppssätt.
I ett bredare perspektiv finns det emellertid all anledning för politikerna att vara bekymrade över vreden hos pensionärerna. Det har jäst länge: långsamt urholkade pensioner, dyrare boende och en omsorg där pengarna allt tydligare styr. Jobbavdraget blev droppen. En skattesänkning på löneinkomster - men inte på pensioner - som av många äldre betraktas som en straffskatt för pensionärer.
Hur kommer vreden att kanaliseras? Ett eget parti? Det har redan provats med begränsad framgång. Skälet är förmodligen att ålder inte räcker som sammanhållande faktor. Pensionärer har politiska uppfattningar som skiftar lika mycket som alla andra grupper. Ett parti för 50-åringar vore absurt. För äldre är det samma sak.
Däremot kommer pensionärerna bli en allt tyngre och rörligare grupp i kommande val. Tyngre eftersom antalet pensionärer ökar och rörligare i den betydelsen att gamla partilojaliteter luckras upp när oron över upplevda orättvisor växer sig allt starkare.
Kanske var det ett historiskt misstag av alliansen att inte låta jobbavdraget gälla även pensioner.