En 32-årig polisman i Nyköping sköts ihjäl i onsdags. Ännu en gång är gärningsmannen en psykiskt sjuk person, som borde ha fått hjälp - innan katastrofen var ett faktum.
Listan på tragiska händelser av detta slag har blivit så lång att det inte är lönt att räkna upp dem alla. Senast drabbades en 8-åring i Norrahammar. Det var i januari i år.
I Linköping går tankarna till det ouppklarade dubbelmordet 2004.
De så kallade vansinnesdåden har alla det gemensamt att det rör sig om oprovocerat våld med dödlig utgång. Och alla är de tredubbla tragedier.
En familj som förlorar en anhörig drabbas extra hårt när våldet helt tycks sakna mening eller logik. Att samhället inte kunnat förhindra dessa katastrofer är en tragedi som drabbar var och en av oss. Och en psykiskt sjuk människa som mördar är själv ett offer.
Det borde ha varit möjligt att upptäcka att den 55-årige gärningsmannen behövde vård långt tidigare.
Han mördade första gången 1994, även då till synes helt oprovocerat. Gjordes ingen rättspsykiatrisk undersökning i samband med rättegången?
För två år sedan avslutade han sitt fängelsestraff. Hur är det möjligt att ingen i kriminalvården - under tio år - förstod att allt inte stod rätt till med 55-åringen?
Enligt uppgifter i media ska en husrannsakan ha gjorts hos mannen för ett år sedan. Då fann polisen en "dödslista" över de poliser, åklagare och advokater som varit inblandade i mordrättegången 1994. 55-åringen hade skickat ut mordhot via mejl. Varför kunde ingen gripa in redan då?
Säkert har dessa frågor konkreta svar. Men ytterst finns svaret någon annanstans: Svensk psykiatrisk vård fungerar inte. Särskilt inte när det gäller kriminellt belastade, svårt sjuka personer som ofta dessutom missbrukar narkotika.
Det är en skandal. Inte minst eftersom regeringen redan 2003 tillsatte Anders Milton som nationell psykiatrisamordnare. Men de förslag han lade fram har inte tagits på tillräckligt stort allvar.
Mer pengar behöver skjutas till. Landstingen och kommunerna måste bli bättre på att samarbeta. Psykvården måste bli ett tätt nätverk där ingen glider igenom maskorna.
Staten måste ta ett större ansvar för rättspsykiatrin. Och rättspsykiatrin måste ta hand om psykvården på fängelserna.
De förslag som psykansvarskommittén tog fram 2002 måste genomföras. I dag döms i vissa fall psykiskt sjuka till fängelse - och får ingen vård. Samtidigt kan grova brottslingar dömas till rättspsykiatrisk vård, friskförklaras efter kort tid - och gå fria. Andra, som dömts för mindre allvarliga brott, kan bli kvar på rättspsykiatrisk avdelning många år längre än vad de skulle ha fått sitta i fängelse.
Det är upprörande att så lite gjorts för att åtgärda detta. Kunskapen om vad som brister finns.
En 32-årig polisman i Nyköping och hans familj har nu fått betala priset för att den kunskapen inte används.