Det här är troligen den värsta katastrofen i vår tid.
Orden är statsminister Göran Perssons. Under en presskonferens igår utlyste han nyårsdagen till en nationell sorgedag i Sverige.
"Nu får annat vila och det är nationell samling som gäller. Det ären samling som samtliga svenska partiledare står bakom", sade GöranPersson.
Onekligen är det som inträffat i södra Asien en internationellkatastrof av chockerande mått, men också ett stort trauma för Sverige.Tanken går till Estoniakatastrofen för lite drygt tio år sedan, dåmånga familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater och grannar runt om ilandet drabbades av sorg.
Annandagens katastrof är av än större omfattning.
De flodvågor som svept över södra Asien har skördat oändligt mångafler liv än vad som från början befarades. I går kväll överskreddödssiffran 80 000.
När det gäller svenska medborgare som befann sig på semester iThailand befarar utrikesdepartementet att antalet döda blir "myckethögt". Omkring 1 400 svenskar saknas ännu, och många av deras anhörigakommer att sväva länge i förtvivlad ovisshet.
Utrikesminister Laila Freivalds befann sig igår i Phuket i Thailand.Där kunde hon konstatera att resurserna är långt ifrån tillräckliga föratt ta hand om skadade och överlevande. De svenskar som ligger kvar påsjukhus måste flygas hem, delvis med hjälp av utlovade ambulansflyg.
"De är visserligen väl omhändertagna, men vi belastar sjukvården häri Thailand så att den inte räcker till för den egna befolkningen", sadeFreivalds.
I en krissituation som denna kan det vara frestande att utse ensyndabock. Och den svenska regeringen har, liksom utrikesdepartementet,de senaste dagarna fått utstå en hel del kritik.
Är denna berättigad, eller har medborgare i ett modernt välfärdslandorimligt höga förväntningar på vad politiker och myndigheter skalllyckas komma till rätta med i ett katastrofläge?
En del fog finns det för kritik. I gårdagens DN Debatt skrev AndersMilton, ordförande för Svenska röda korset, att svenska myndighetersberedskap varit för dålig. Slutsatsen tycks helt rimlig:
Utrikesdepartementet har varit mer än lovligt trögstartat. Detnödnummer som anhöriga sent omsider uppmanades att ringa blev snabbt --och föga förvånande -- överbelastat. Först under kontorstid på måndagensammanträdde UD för att ta beslut om avgörande hjälpinsatser. Det leddetill att svenska identifieringsexperter inte kom iväg till Thailandförrän under onsdagen, och att Räddningsverket endast fick några timmarpå sig att förbereda en hjälpinsats.
I går tog regeringen nya initiativ. Krisberedskapsmyndigheten harfått i uppdrag att följa den svenska räddningsinsatsen och GöranPersson har tillsatt en särskild statsrådsgrupp. Ingen mindre änartikelförfattaren Anders Milton utsågs till att göra en oberoendeanalys av hur krisen hanterats.
Mycket talar för att politiker och myndighetspersoner iinledningsskedet kan ha haft svårigheter att ta till sig katastrofensinnebörd. Det är mänskligt men ändå inte acceptabelt. Myndigheter, menockså ledande politiker, måste ha en ständig beredskap.
Det otänkbara kan nämligen ske. Det blir tydligt så snart ettterrordåd inträffar, och så snart en olycka eller naturkatastrof trasarsönder livet för de intet ont anande.