Fallet med den 13-åriga flicka i Motala som blev sexuellt utnyttjad fortsätter att uppröra. Hon, som först fått veta att hon inte alls blev våldtagen utan utnyttjad, och sedan fått veta att hela situationen hur som helst var hennes eget fel, hon fick igår ovanpå detta veta att en av de män som gav som på henne den där natten i augusti nu får 230 000 i skadestånd eftersom han förklarats oskyldig. Själv var hon inte värd mer än 95 000.
Om något visar allt detta på behovet av den lagändring på området som tack och lov har genomförts. Ett nytt Motalafall med lika stötande, om än lagriktiga, utfall kommer vi förhoppningsvis inte att få uppleva i framtiden.
Men det är förstås en klen tröst för den 13-åriga flickan. Ur ett slags vanligt rim-och-resonperspektiv finns det förstås ingen rättvisa i att hon får ett lägre skadestånd än en av dem som friades från misstanke. Hans lidande är rimligtvis inte större än hennes. Flickans far har onekligen en poäng när han i dagens Corren undrar varför inte hans dotter skall få skadestånd för den tid hon också valsat runt i media? Hon bad ju knappast om den mediala rollen hon heller.
Tanken går till riksdagsbeslutet tidigare i vår att retroaktivt befria de anhöriga till tsunamikatastrofens offer från arvsskatt eftersom en ny lag precis trätt i kraft. Är ett sådant rent mänskligt ingripande uteslutet även här?
För visst är det så att allt säkert har gått enligt lagens bokstav. Och så skall det vara. Det får inte vara på något annat sätt. Men det rätta måste inte alltid få stå i vägen för det goda.