Men det är lättare sagt än gjort. Att i vardagen avstå från tobak, grogg och prinsesstårta, eller att ha disciplinen att jogga, äta grönsaker och smörja in sig med solskydd, är för många av oss inte lika tydligt kopplat till överlevnad som en kranskärlsoperation eller cellgiftsbehandling. Och eftersom alla människor har rätt till integritet och självbestämmande kan inte vården tvinga fram sunda levnadsvanor.
Socialstyrelsen larmar nu om att det förebyggande arbetet måste bli mycket bättre (DN Debatt 14/5). Framförallt vill man att utsatta och lågutbildade grupper ska ges större utrymme eftersom klasskillnaderna är stora när det gäller dödsfall i livsstilsrelaterade sjukdomar.
Det är ett viktigt mål och en god ambition, men glöm inte att individen i slutändan är den enda som kan förändra vanorna. För den som är uteliggare eller heroinist kanske bostadsfrågan eller missbruket måste få en lösning innan motivationen för joggning och rökstopp infinner sig.