Just nu håller två av Sveriges politiska ungdomsförbund kongress: Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Liberala ungdomsförbundet. Frågan är om inte dessa broilerfabriker skulle göra sin största samhällsinsats genom att lägga ned sig själva.
Det finns ett gammalt svenskt ordspråk som ganska väl sammanfattar de politiska ungdomsförbundens roll i svensk politik: Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Unga människor med höga ideal ska stöpas om till rättrogna partigängare och politruker.
Många har vittnat om den nedbrytande kulturen i de politiska ungdomsförbunden. Härom veckan skrev Aaron Israel - tidigare ledamot i liberala ungdomsförbundets styrelse, nu på Expressens ledarsida - att det varit mindre skadligt för hans moral om han ägnat sig åt snatterier i tonåren istället för åt politik.
Problemet med politiska ungdomsorganisationer är att intriger, smutskastning och karriär med en obönhörlig logik tar över det engagemang som - i bästa fall - fanns där från början. De som vägrar anpassa sig till spelet blir marginaliserade.
Det är gammal visdom att makt korrumperar - och det krävs ståndaktighet för att stå emot. Men hur ståndaktig är man vid 15 års ålder? Ett genuint engagemang föds ur livserfarenhet och tillgång till verkliga sociala sammanhang. För att sedan hålla fast vid sina ideal krävs det en stor dos integritet och självförtroende. Allt som tonåringar i regel saknar.
Svensk politik skulle må bättre om fler av dess valda företrädare hade kunskaper och erfarenheter utanför den politiska sfären. Partisystemet lär människor att tänka rätt - inte fritt. Det ligger i partiernas intressen men knappast i demokratins.
Politik ska inte vara ett yrke. Om fler gav sig in politken vid 40 snarare än 14 skulle mycket vara vunnet. Vi skulle få in mer nytänkande, vi skulle få högre kompetens bland våra folkvalda och vi skulle slippa det mygel, sekttänkande och den "makten framförallt"-filosofi som blir följden av att dagens förtroendevalda inte har något annat än politiken att falla tillbaka på.
Idén med politiska ungdomsförbund har sina rötter i Europas tidiga och mörka 1900-talshistoria. De skulle fostra till lydnad, kollektivism och partilojalitet. Ungdomen skulle intalas att de utgjorde en upplyst förtrupp. Föga förvånande var fenomenet som mest populärt i samtidens totalitära diktaturer. Adolf Hitler lär trimuferande ha sagt att det spelar ingen roll om du inte tror på vad jag säger för dina barn är redan övertygade.
Idag för dock de politska ungdomsförbunden en tynande tillvaro. Deras medlemsantal uppgår till några tusen medlemmar. De är en rest från det förgångna som som gör mer skada än nytta för svensk politik. De borde förpassas dit de hör hemma - till historiens sophög. Svenska folket, demokratin, ja till och med partierna själva skulle ha allt att vinna på det.
Chansen att det sker är dock liten. Maktbärande institutioner brukar sällan, om någonsin, avskaffa sig själva.