En av kritikerna till ledamöterna i den av Alfred Nobel instiftade norska Nobelkommittén och deras utnämningar är den norske juristen och fredsaktivisten Fredrik Heffermehl. Han är författare till boken Nobels fredspris, visionen som försvann (Leopard förlag), där han jämför Nobels ord i testamentet med kommitténs val av pristagare åren 1901-2010. Hälften av dem går emot Nobels vilja, anser Heffermehl (Ekot 29/9).
Hans slutsats är att fredspriset numera gagnar politiska och kommersiella intressen, snarare än "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser", som testamentet uttrycker.
Som dåliga exempel på pristagare nämner Heffermehl de två senaste: Barack Obama och Liu Xiabo. Medan Nobelkommittén ser ett nära samband mellan mänskliga rättigheter och fred, kallar Heffermehl det för en "skändning" att den fängslade kinesiske demokratiaktivisten fick priset. Och Heffermehl är knappast ensam om att kritisera valet av USA:s president, som vid tillfället (liksom nu) ledde sitt land i två krig. Dessutom är Obama amerikan, vilket retar Heffermehl som menar att N inte längre står för Nobel utan för Nato!
Obama var en problematisk fredspristagare, men inte främst av de orsaker som Heffermehl anger. Obama hade suttit två månader som president när han tilldelades priset. Han fick det alltså på grund av sina intentioner, inte sina gärningar. Hans planer rimmar dock bättre med Nobels än Liu Xiabos kamp för demokrati, eller presidentkandidat Al Gores belönade klimatfilm.
Miljö-, demokrati- och ekonomifrågor (som också belönats med fredspris) är visserligen centrala i arbetet för en bättre värld. Men steget därifrån till en minskning av väpnade konflikter kan vara ganska långt. Å andra sidan ser världen, krigen och freden inte ser ut som de gjorde 1895, när Nobel skrev sitt testamente. Det är naturligt att tidens tand påverkar Nobelkommitténs motiveringar.
Svenska akademin är känd för att inte vilja bli förknippad med nymodighet eller populism när litteraturpristagarna utses. Den inskränkningen lider inte den norska Nobelkommittén av. Tvärtom. Den arabiska våren är en av lågoddsarna till att få fredspriset i dag. Det vore en lika politisk som tveksam utmärkelse åt en revolution som, trots välkommen, varken har utkämpats särskilt fredligt eller har uppnått ett färdigt, tillfredsställande resultat.
Det vore modigt, men inte särskilt taktiskt, av Nobelkommittén att utse 6 april-rörelsen, tv-kanalen al-Jazeera eller någon annan viktig aktör i proteströrelsen som pristagare. Norrmännen har dock visat förr att de inte drar sig för att tänja på fredsbegreppet och utse politiskt korrekta eller kontroversiella, beroende på vem man frågar, pristagare.