När Förenta staterna för två år sedan invaderade Irak var ett av de angivna syftena att sprida demokrati i Mellanöstern. Ett demokratiskt Irak skulle, sades det, leda till demokratiska omvälvningar i resten av regionen. Det framstod som ett osannolikt scenario då. Men tecknen på en demokratisk vår i arabvärlden har varit oväntat många den senaste tiden.
Bilden av det amerikanska Irakkriget har ändrats radikalt i omvärlden sedan det framgångsrikt genomförda parlamentsvalet i början av året. En uppseendeväckande stor andel av den irakiska befolkningen gick till valurnorna, trots att det på många håll var förenat med livsfara. Efter att irakierna -- närmare bestämt shiiterna och kurderna -- trotsat terrorn och utnyttjat den demokratiska möjlighet som den amerikanska interventionen givit dem, har européers och andras opposition mot George W Bushs politik inte längre samma legitimitet.
Palestina och Libanon fram-står som andra demokratiska "vårtecken". Att en ny palestinsk president kunde väljas i god, demokratisk ordning var nästan lika sensationellt som att valet i Irak över huvud taget kunde genomföras. I själva verket är det utvecklingen i Palestina som är havande med det största demokratiska hoppet för Mellan- östern.
Konflikten mellan Israel och palestinierna är inte orsaken till alla konflikter i Mellanöstern. Däremot har denna konflikt i decennier fungerat som en katalysator för extremism i hela regionen, med alla sina internationella konsekvenser. De arabiska diktaturerna har kunnat behålla greppet om befolkningarna, mycket tack vare det krigsklimat som den israelisk-palestinska striden genererat. Det är också i detta klimat som Usama bin Ladins och likasinnades islamism frodats.
Om palestinierna fortsätter på den väg som de nu verkar ha slagit in på under sin nye, moderate ledare, kommer effekterna på sikt att bli sant revolutionerande för hela regionen. Fred mellan israeler och palestinier -- än så länge en utopi -- skulle kyla av den härd som närt den politiska högspänningen i Mellanöstern i snart sex decennier.
Händelserna i Libanon -- där folkliga protester fått den syriska ockupationsmakten att tala om att dra sig tillbaka -- har däremot knappast den betydelse som de tillmätts av västliga medier och kommentatorer som varit snabba med att dra lättvindiga paralleller till befrielseprocesserna i Östeuropa.
När det gäller Irak är det osäkert vilken slags betydelse som utvecklingen där kommer att få. Risken för att "våren" skall komma av sig är i alla händelser inte obetydlig. För första gången styr den shiitiska majoriteten i Irak. I spetsen för dem står turban- och skäggprydda prelater av samma sort som i grannlandet teokratin Iran. Ett Irak som förvandlas till en islamisk republik av iranskt slag blir förstås inte någon demokratisk stimulans för regionen.