Nu är det blomstringstid för alla kremlologer i Sverige. Efter Göran Perssons tydliga signaler om att han kanske avgår på partikongressen i oktober surras det förstås mer intensivt än på mycket länge i och runt partiet.
Situationen är mycket speciell. Socialdemokratin är erkänt trött och inspirationslös efter att ha regerat i ett decennium, och befinner sig i en opinionsmässig kris ett och ett halvt år före valet. Men man dras också med en erkänt regeringstrött partiledare som längtar till ett stilla liv på landet. Därför har det i strid med all kutym i partiet uppstått en slags förtida partiledardiskussion precis under den tid alla led rimligtvis borde slutas inför valet 2006.
I potten ligger dels Perssons egen favorit, finansminister Pär Nuder. En man med svagt internt stöd. Inte för att han skulle sakna kompetens, för det har han, utan för den kyla han sprider från teverutan rakt in i folks vardagsrum.
Dels låg EU-kommissionären Margot Wallström. Hennes stöd är/var så starkt att hon skulle sopa banan med vem som helst av de personer som skulle ställas upp emot henne. Men hon förklarade ju tydligt i en artikel i måndags att hon inte var intresserad. Så alla de som hoppats på henne ser sig nu som bäst om efter en annan kandidat stark nog att slå ut Nuder.
Och för att göra anrättningen extra kryddig råder ju öppen antagonism mellan Person och Wallström. Han vill för allt i världen inte se henne som efterträdare.
Nå, nu blir hon ju inte det. Men varför väljer då Persson att sända dessa chockvågssignaler nu, då partiet mest av allt skulle behöva lägga diskussionen bakom sig? Det finns i huvudsak två tänkbara anledningar, båda föranledda av Wallströms artikel.
En är att Persson sänder ut en försöksballong. Med Wallström ur vägen vill han se vad han egentligen har för stöd. Kommer en rivaliserande kandidat att segla upp? Eller kommer det att bli uppenbart att han är obestridlig i det här läget? I det senare fallet blir hans auktoritet mycket starkare fram till valet, oavsett opinionssiffror. Det är ett högt spel, men givet att han ändå är trött på sitt jobb har han ju råd att spela det.
En annan förklaring är att han menar allvar. Att han så starkt umgås med tanken på att lägga av före valet att han vill vänja folk vid tanken innan han -- i så fall ganska snart -- ger beskedet. I och med att Wallström ju faktiskt gett svart på vitt att hon inte står till förfogande har det blivit betydligt lättare för Persson att lämna in, eftersom han då slipper den förhatliga situationen att se henne som efterträdare.
Skulle så vara fallet tonar en partiledarstrid mellan Pär Nuder och Wallströms nära vän Mona Sahlin fram under sommaren. En strid där Sahlin förmodligen kommer stå som segrare.
I alla händelser -- socialdemokratins kris bara fortsätter. För varje dag hädanefter som Persson fortsätter tiga om sina planer förvärras den.